Trots en imponerande massrörelse har den nya franska pensionsreformen nu blivit lag, vilket för tillfället avmattat protesterna. Samtidigt är stödet för Sarkozy och hans högerpolitik mindre än någonsin och nya protester planeras. Frågan är om den franska massrörelsen är över eller om den kan ta nya ta steg framåt?
I förra numret av Offensiven skrev vi om hur över tre miljoner fransmän demonstrerade den 19 oktober mot angreppen på pensionssystemet. Detta kombinerades med ockupationer av gymnasieskolor och strejker. Som ett svar på protesterna använde Sarkozy krigslagar för att tvångsrekrytera strejkbrytare och medelst tårgas och våld bryta blockaden av de strategiskt viktiga raffinaderiet i Grandpuits. Genom att ”sätta hårt mot hårt” höjde Sarkozy insatserna. Nya strejker, och strejkande, skulle måsta vara beredda att möta gendarmer beväpnade med bla tårgas. En allvarligt menad utmaning mot dessa skulle i sin tur innebära en direkt utmaning mot statsapparaten.
Den 28 oktober, dagen efter att pensionslagen antagits, gick återigen två och halv miljon fransmän ut på gatorna för att protestera. Detta var ett mindre antal än vid de tidigare demonstrationerna. Under de senaste veckorna har massrörelsen mattats av ytterligare. Under den senaste protestdagen, den 8 november, samlades enligt arrangörerna ca 375 000 fransmän för att demonstrera mot samma pensionslag. Men samtidigt är stödet för Sarkozy det lägsta någonsin – opinionsundersökningar har visat att mindre än 30 procent av befolkningen stöder den sittande regeringen.
Även om proteströrelsen alltså mattats av så finns vissa livstecken. Till nyhetsbyrån Reuters säger Bernard Thibault, ordförande för CGT, att protesterna kommer att fortsätta – en ny protestdag förbereds till den 23 november, med inriktning på en lokala aktioner och möten. En studentgrupp på det i sammanhanget välkända universitetet Sorbonne planerar också för nya ockupationer.
Proteströrelsen ger ett intryck av att vara på väg nedåt. Det är sannolikt att kampen mot pensionsreformen av många ses som förlorad. Samtidigt är sannolikheten stor att nya protester flammar upp när ytterligare nedskärningar ska drivas igenom. För att ge proteströrelsen ett långsiktigt och gripbart mål borde krav på en generalstrejk för ett nyval föras fram. Detta skulle kunna kanalisera den radikala kampvilja som proteströrelsen hittills gett uttryck för, men också ge proteströrelsen en bredare och mer politisk karaktär. Det skulle också rikta blickarna mot de förborgerligade ledarskapen för Socialist- och Kommunistpartierna samt sätta press på det nybildade partiet NPA.
Nya protester kommer att mötas av ny brutalitet från Sarkozy-regeringen. För att möta detta krävs att proteströrelsen politiseras och breddas samt att en organisatorisk grund för framtida protester förbereds.