Proteströrelsen mot diktaturen i Egypten går nu in på sin tredje vecka. När detta skrivs, måndagen den 7 februari, ockuperar tiotusentals människor fortfarande Tahrirtorget (Frihetstorget) i Kairo. Demonstranterna är omringade av militären som slår en allt hårdare ring runt torget.
Just nu verkar regimens taktik vara utnötningskriget. Genom att låta tiden gå räknar man med att rörelsens mest medvetna delar, de unga kämparna på Tahrirtorget, ska tunnas ut. Tanken är också att tiden skall göra att andra delar av rörelsen av ren utmattning ska tvingas tillbaka till jobb och ”vardagsliv” . Därmed vill regimen isolera kämparna på Tahrirtorget. En annan del av utnötningskriget är våldsdåd mot journalister och ledande personer inom rörelsen. Regimen vågar ännu inte använda ”järnnäven” mot demonstranterna. Detta skulle kunna utlösa en tsunami av protester både i Egypten och runt om i den muslimska världen.
Rörelsen har vunnit delsegrar – som än så länge är symboliska. Samtidigt har kampen hamnat i ett dödläge. Frågan nu är hur rörelsen ska vinna kraft att återta initiativet och bryta dödläget. Fredag den 11 februari väntar troligen nya större protester. Även om regimens våld kommer att skrämma många från att delta i protesterna går det inte att bortse från att rörelsen redan vunnit eftergifter från regimen. Hela den gamla regeringen har avgått. Maktpartiet NDP:s styrelse likaså. Mubarak har lovat att inte ställa upp i valet i september och regimen har utlovat löne- och pensionsökningar på 15 %. Dessutom har Mubarak utlovat pressfrihet (samtidigt som attackerna på journalister trappats upp). Eftergifterna kan ha en viktig effekt. Den ”egyptiska gatans” självförtroende kan ha stärkts – även om man inte nått målet om att avsätta Mubarak.
Oavsett om rörelsen lyckas avsätta Mubarak eller inte återstår obesvarade frågor för det egyptiska folket. Hur ska den brutala polismakten hindras att återta kontrollen? Men främst: Hur ska arméns grepp om statsmakten brytas?
Ett början till svar på dessa frågor finns i de grupper som bildats av demonstranter och som bekämpat plundring och dirigerat trafiken. Detta måste spridas till fler bostadsområden och arbetsplatser. Deras karaktär måste också omvandlas till försvarskommitéer. Dessa måste utvecklas till självständiga maktorgan, kapabla till beväpnad försvarskamp. Detta som en motvikt till polis och militär. En sådan motmakt är nödvändig om valen hålls i september ska ha någon möjlighet att vara demokratiska. Om inte revolutionen lever vidare, i form av försvarskommittéer, finns en risk att de systematiska förföljelserna återupptas.
Armén måste neutraliseras. Detta kräver både försvarskommittéer och en medveten taktik gentemot armén. Man måste rikta sig till de värnpliktiga och säga: ”ta av dig uniformen, ge oss ditt vapen och gå med oss”. Om armén, den egyptiska statens egentliga kärna, lämnas orörd riskerar diktaturen göra en snabb återkomst i Egypten. Märk väl att vice presidenten Omar Suleiman, som alltmer framstår som Mubaraks efterträdare, har anklagats för att personligen ha deltagit i tortyr av fångar.
Söndagen den 30 januari bildades en ny oberoende fackföreningsfederation på frihetstorget i Kairo. I federationen ingår anställda på skatteverket, pensionärer, sjukhusanställda och arbetare från Helwan, Mahalla, 10 Ramadan City, Sadat city osv. Även stridbara textilarbetare ingår i federationen. I fackföreningens grundningsdokument kräver man att alla egyptier ska ha rätt till ett arbete. Man kräver arbetslöshetsersättning och en minimilön på 1 200 egyptiska pund per månad (1 440 skr). Dessutom kämpar man för sjukvård, boende, utbildning och rejäla pensioner åt alla arbetare.
En väg framåt för den egyptiska revolutionen vore att den fackliga rörelsen stärkte sina positioner och spreds till arbetsplatser över hela Egypten. En generalstrejk skulle, i detta läge, kunna få en enorm respons och återge proteströrelsen initiativet i kampen mot regimen. Den fackliga rörelsen måste ta ledningen i kampen mot fattigdomen och för demokratiska fri- och rättigheter. Ett socialistiskt parti i Egypten skulle ha uppgiften att delta i bygget av en motmakt i form av försvarskommittéer. Partiet måste också bidra till organiseringen av fackföreningar och utlysandet av en generalstrejk. Partiet måste göra allt för att förankra kraven på att den revolutionära rörelsen ska ta kontrollen över banker och storföretag. Den allra viktigaste uppgiften skulle dock vara att knyta samman protesterna i Egypten med de revolutionära stämningarna i övriga Mellanöstern.