Makten över media i Sverige är idag koncentrerad till ett fåtal ägare. Samtidigt smälter dessa samman med den politiska högern på ett sätt som för tankarna till Berlusconis Italien. Efter att A-pressen gått i konkurs i början på 90-talet har dagstidningar kopplade till arbetarrörelsen i stort sett försvunnit. Bara en handfull av landets dagstidningar ägs idag av arbetarrörelsen.
Bonnier, Schibsted och Stampen är de tre största medieimperierna som i princip äger och kontrollerar Sveriges media. Tillsammans äger dessa bland annat majoriteten av landets alla tidningar, och Bonnier är ensam ägare av Sveriges enda privata public service-kanal, TV 4. Den politiska inriktningen på mediejättarnas tidningar och kanaler är genomgående borgerlig – till exempel är över 80 % av landets ledarsidor liberala eller konservativa. Obalansen förstärks ytterligare av att högerinriktade budskapsmaskiner, som tankesmedjan Timbro, fått en oemotsvarad roll i mediarapporteringen. Timbro finansieras av hemliga donationer och bidrag från näringslivet.
Bonnier – Sveriges svar på Berlusconi?
Störst av mediejättarna är Bonnier. Enligt forskarna är koncernens mediemonopol i Sverige unikt – möjligen med undantag för Silvio Berlusconis Italien. Dessutom har koncernen starka politiska intressen. I Aftonbladets granskning förra året konstaterades ett ömsesidigt beroende mellan Bonnier och den borgerliga regeringen.
”Regeringen kliar Bonniers rygg genom att stifta lagar och regler till företagets fördel – Bonnier återgäldar genom propaganda på nyhetsplats.”
I samband med Bonniers köp av TV 4, år 2006, såg nyss tillträdda kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth mellan fingrarna. Trots att radio- och tv-lagen förbjuder ägarkoncentration valde regeringen att godkänna uppköpet. Strax därefter lades dessutom en proposition som ökade möjligheten för reklamsändning. Två år senare slopades kravet på opartiskhet. Regeringen kliar Bonniers rygg genom att stifta lagar och regler till företagets fördel – Bonnier återgäldar genom propaganda på nyhetsplats. Ömsesidig kärlek.
Anti-S-kampanj inför valet
Bonniers och andra medieföretags sammansmältning med den politiska makten blir tydlig när man tittar närmare på mediernas valbevakning. I sin traditionella granskning av medierapporteringen kring valet konstaterade journalistikprofessor Kent Asp att bevakningen var vinklad till Alliansens fördel – en trend som Asp registrerat redan 2002, men som eskalerat under 2006 och 2010. Värst var Expressen. Tre av fyra nyhetsartiklar vinklade på Mona Sahlin var starkt negativa i den Bonnier-ägda kvällstidningen.
– Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, konstaterade Kent Asp i DN.
Presstödet – extrainkomst för mediejättar
Presstödet inrättades i samband med den så kallade tidningsdöden på sextiotalet. Det uttalade syftet var att undvika mediekoncentration och politisk likriktning genom att staten ekonomiskt skulle stödja regionens ”andratidning”. Då den borgerliga pressen dominerade annonsmarknaden innebar det i praktiken att stödet skulle gå till den socialdemokratiskt färgade tidningen. Det har dock visat sig att stödet idag går till landets största och rikaste dagstidningar. Svenska Dagbladet och Sydsvenskan är de enskilt största bidragstagarna med 65 miljoner. Resten är uppdelade på landsortstidningar som ofta ägs av respektive orts ”förstatidning”, som till exempel i Umeå. Presstödet är idag, till största delen, en extrainkomst för medieimperierna.
Journalister ut-lasas
Journalistförbundet (SJF) har även pekat på att ägarkoncentrationen leder till ett system av otrygga anställningar och ut-lasning. Genom att endast erbjuda tillfälliga vikariat tillförsäkrar sig medieföretagen lydiga och okritiska anställda.
– Man får en grupp av människor som är lätta att styra och som är beroende av att hålla sig väl med sina arbetsgivare, säger Agneta Lindholm Hulthén, SJF:s ordförande, till Göteborgs Fria Tidning.
Ägarkoncentrationen på den svenska mediemarknaden har lett till en sammansmältning av media, näringsliv och den politiska högern. Denna maktkoncentration måste bekämpas. Ett första steg vore att arbetarrörelsen lanserar en egen morgontidning med målsättning att ta upp kampen med DN och SvD. En grund för en sådan tidning finns redan – i fackföreningspressen.