Inom loppet av några år har den privata marknaden tagit över allt mer av skola, vård och omsorg i Sverige. Genom en rad politiska beslut har välfärden omvandlats till ett enda stort sädesfält där riskkapitaljättar kan skörda skattefinansierade miljardvinster.
Idag äger privata aktörer mer än en tiondel av vård, skola och omsorg i Sverige. Branschorganisationen Vårdföretagarna har dock högre ambitioner än så: till 2012 räknar man med att äga 25 % och på sikt 50 %. År 2007 gick 47 mdr av de svenska skattepengarna till privata företag. Två år senare hade siffran ökat med 32 %, till 62 mdr, enligt en sammanställning gjord av SvD.
Även om de privata företagen, genom aktieutdelningar och höga chefslöner, sväljer en stor del av de svenska skattepengarna så är det småpotatis i jämförelse med riskkapitalbolagen. De fyra största riskkapitalkoncernerna i Sverige har gjort en sammanlagd vinst på 150 miljarder sedan 1989, enligt en sammanställning i Veckans Affärer (2006). Och SvD:s granskning häromveckan visade att 30 miljarder svenska skattekronor går till 16 riskkapitalkoncerner varje år. Dessutom gör man vinst på vinsten genom omfattande skatteplanering, inte minst genom att registrera bolagen i så kallade skatteparadis. I och med att ett riskkapitalbolag tar över driften av ett företag så sjunker skatteinbetalningarna till noll i nio fall av tio, enligt Skatteverket.
Ett riskkapitalbolag är ofta en samling fonder, förvaltnings- och managmentbolag, som leds och dirigeras av ett fåtal personer i en styrelse. Investerare satsar pengar i bolagets fonder och väntar sig avkastning på det satsade kapitalet. Bolagen investerar antingen i nystartade företag eller köper upp redan välmående företag, maximerar deras vinst, för att sedan sälja dem till ett avsevärt högre pris, en så kallad ”exit”. Detta är riskkapitalbolagens enda syfte – de köpta verksamheterna är rena spekulationsobjekt. Ordet ”risk” i riskkapitalbolag är direkt löjligt när det gäller investeringar i företag inom vård, skola och omsorg. I dessa branscher är vinsten närmast garanterad och risken minimal. Skattepengar är en säker inkomstkälla som dessutom växer inom vård och omsorg i och med det ökade vårdbehovet.
För att maximera vinsten i de köpta företagen försöker bolagen oftast sänka kostnaderna. Vanligast är att ”effektivisera” – det vill säga drastiskt förändra arbetsscheman, försämra arbetsvillkoren eller helt enkelt sparka personal. I genomsnitt har privata äldreboenden 15 procent lägre personaltäthet i jämförelse med offentligt ägda (Revisionskontoret i Stockholm, 2001). Riskkapitalbolagens ständiga ägarbyten, omstruktureringar och schemaomläggningar leder förstås till oro och stress bland de anställda. Arbetsmiljöverket tittade närmare på hundra olika vårdcentraler i det s.k Vårdvalet och resultatet var tydligt: konkurrensutsättningen har lett till en kraftig ökning av stress och oro bland personalen. En inspektör kallar det för ”en tickande bomb”.
Privatiseringar innebär förutom en förmögenhetsöverföring från
offentligt till privat ägande, även en maktöverföring från det offentliga till det privata. En maktöverföring som leder till felprioriteringar och försämrade verksamheter. Vårdvalet är återigen ett belysande exempel. I hälso- och sjukvårdslagens viktigaste stycke, den så kallade ”portalparagrafen”, slås det fast att vården ska vara behovsstyrd och likvärdig för alla. Detta kräver omfattande samordning och planering. I och med Vårdvalet och privatiseringen av vården har landstingen inte längre någon möjlighet att välja var nya vårdcentraler ska placeras. Det är vårdföretagen som bestämmer var man ska etablera sig och vårdföretagen vill gå med vinst. Vinstmarginalerna är som störst i rika, välmående områden där patienterna har råd att besöka vårdcentralerna för minsta lilla blessyr. Områden med låg medelinkomst bör dock undvikas då dessa är vårdtunga och föga inkomstbringande. Sådan är den företagsekonomiska logiken.Även friskolereformen har försvårat möjligheterna till långsiktig planering. Dessutom har den lett till ökade kostnader för kommunerna i form av övergångskostnader för personalen, outnyttjade lokaler som kräver underhåll och kravet att kommunen ska erbjuda plats om en friskola slår igen.
2009 gjorde de sju största vårdföretagen, i sin tur ägda av riskkapitalbolag, i Sverige en vinst på 1,6 miljarder kronor. Det är en direkt överföring av från gemensamt ägande till privata fickor. För dessa pengar skulle man kunna anställa motsvarande närmare 7 000 (!) sjuksköterskor. Privatiseringarna måste stoppas.