Den revolutionära rörelsen har svept fram över den arabiska världen, från stat till stat, med en hastighet och en kraft som förvånat många. Men just i de arabiska länderna är förutsättningarna för en revolutionär rörelse, som inte hindras av statliga gränser, större än kanske någon annanstans i världen.
Detta beror på de arabiska folkens gemensamma historia, kultur och språk. Många gränser, och även statsbildningar, är påfund av kolonialmakterna. Politiken att splittra de arabiska folken, och spela ut dem mot varandra, var det enda sättet för makter som Storbritannien och Frankrike att kunna kontrollera de arabiska folken. Detta i syfte att lägga under sig områdets handelsvägar och enorma oljetillgångar.
Som en reaktion mot detta växte den s.k. panarabismen fram under början av 1900-talet. Den riktade sig bl a mot kolonialmakternas uppsplittring av de arabiska folken i en rad olika stater (eller shejkdömen). Grunden för pan-arabismen var inte religiös. Istället var det en sekulär (icke-religiös) politisk och social rörelse som ville ena de arabiska folken. Pan-arabismen kunde därför, på grund av sin natur, inte undvika att bli anti-imperialistisk. Under perioden efter Andra Världskriget fanns det påtagliga inslag av (den sovjetiska formen av) socialism inom den pan-arabiska rörelsen.
Panarabismen tog sig ett konkret uttryck under åren 1958-61. Under denna period existerade en union mellan Egypten och Syrien kallad Förenade Arabrepubliken. Unionen kom tillstånd efter kriget om Suezkanalen 1956-57. Kriget bröt ut då Egyptens president, Nasser, nationaliserade Suezkanalen. Kanalen var en viktig handelsväg som tidigare inbringat stora inkomster åt Frankrike och Storbritannien. Nasser sympatiserade dessutom med palestiniernas sak och mindre sammanstötningar hade redan tidigare ägt rum mellan egyptisk militär och israelisk.
Ett regelrätt krig bröt ut. På ena sidan stod Egypten. På den andra Frankrike, Storbritannien och Israel. Dessa tre länder vann en snabb militär seger. Men den store vinnaren, politiskt, var Nasser och Egypten. I FN krävde Sovjet krävde att de två gamla kolonialmakterna och Israel skulle dra sig tillbaka. USA å sin sida vägrade att stödja angreppet. Detta innebar att de militära segrarna blev politiska förlorare. Dels tvingades Frankrike, Storbritannien och Israel att återlämna Gazaremsan och Sinaihalvön. Dels godkändes Egyptens anspråk på kanalen och dess förvaltningen togs över av FN. Detta fiasko tvingade den brittiske premiärministern att avgå. Nasser däremot blev en hjälte i hela den arabiska världen. Runt om i arabvärlden växte rörelser som baserade sig på panarabismen och som såg nationalisering av de västliga bolagens oljetillgångar som en väg framåt.
Den revolutionära rörelse vi nu svepa från land till land kan innebära återfödelsen av panarabiska strömningar – något som innebär en mardröm för imperialismen. Men en återfödd panarabism kommer inte att bli en kopia av den tidigare panarabiska rörelsen (som färgades av den sovjetiska varianten av socialism). Istället kan det bli en panarabism som söker sig mot den demokratiska socialismen.