Politikerna i Umeå kommuns personalutskott har skrotat de s.k. lustkontrakten. Detta innebär en historisk seger för personalen – som på många olika nivåer tagit strid mot kontrakten.
– Kontrakten var förnedrande för personalen och något som inte hör hemma på arbetsmarknaden, säger Åsa Eriksson, en av de som kämpat hårdast för att stoppa kontrakten.
Arbetsgivaren, Umeå kommun, hade planer på att kontrakten, som bland annat krävde att personalen skulle visa ”lust och vilja” för sitt arbete, skulle bli ett underlag för lönekriterier. Kontraktets skrivningar öppnade också för försämrade arbetstider.
– Det mest skandalösa var att fackets styrelse från början accepterade kontraktet, säger Åsa Eriksson.
Detta fackliga stöd användes sedan av S-politiker som ett argument för att behålla kontrakten.
– Jag skrev en motion till fackets årsmöte, fortsätter Åsa. Motionen krävde att facket skulle ta avstånd från kontrakten. Inför årsmötet åkte jag och andra runt på flera arbetsplatser för att försöka få så många som möjligt till årsmötet. Vi fick veta att man på flera arbetsplatser haft ilskna stormöten om kontrakten. Många ur personalen hade helt enkelt vägrat att skriva på kontrakten.
– Fackets årsmöte blev en seger för medlemmarna. Styrelsen, som i början av mötet stödde lustkontrakten, var tvungna att ändra uppfattning och i slutet av mötet antogs min motion enhälligt.
Fackets avståndstagande har nu lett till att kommunledningen inte längre kan använda argumentet att facket står bakom lustkontraktet. Och därmed tvingades politikerna att backa om lustkontraktet.
Det parti som kämpat hårdast mot lustkontrakten i kommunfullmäktige är Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet Offensiv).
– Att lustkontraktet var en het potatis märktes i fullmäktige, säger Jan Hägglund, Arbetarpartiet. Vi fick stöd i vår kritik av KD, MP, V och av en ledamot från S som gick emot sitt eget parti. Det som slutligen fick pendeln att svänga över till rätt sida var att personalen tog kampen inom facket.