Om vad stod striden då Socialdemokraterna valde Håkan Juholt till ny partiordförande? I grunden stod, och står fortfarande, striden inom S om partiets grundläggande karaktär. Sahlin ville klippa banden med facket och omvandla S till ett vanligt borgerligt parti. Juholt valdes av de inom S som ser kopplingen till facket som en tillgång. Inför valet av ny partiledare uttalade sig representanter för Pappersarbetareförbundet till förmån för Juholt. Detta gav honom prägeln som de fackligas kandidat – och det var detta som fick honom vald.
Pappers agerande drog sannolikt med sig andra inom de fackliga leden. Valet av Juholt var till stor del en sorts reaktion mot Mona Sahlin. Den tredje bör tilläggas. Sahlin har haft en antifacklig framtoning ända sedan 1990, då hon som arbetsmarknadsminister, i praktiken försökte införa ett tvåårigt strejkförbud som skulle ha riktats mot kvinnorna i låglönefacket Kommunal (alla andra var färdiga med sina avtalsrörelser). Reaktionen mot detta var så stark så att den dåvarande regeringen fick lov att avgå – för att komma igen några veckor senare.
Sahlins antifackliga linje framträdde även då hon, uppenbarligen utan djupare förankring, gick ut med planen på att gå till val 2010 i form av en allians med Miljöpartiet. Försöket av Sahlin att bilda en koalition med MP hade två syften: dels att försöka kopiera de borgerliga partiernas framgångsrika allians inför valet 2006, dels att försöka kapa banden mellan S och LO.
Sahlins agerande inför valet 2010 gav upphov till en andra reaktion från de fackliga leden inom S. Det blev tvärstopp och Vänsterpartiet lyftes in i det röd-gröna samarbetet – som en motvikt till MP. Men samarbetet S-V-MP saknade helt Alliansen fördelar – men innehöll en rad nackdelar. Många s-väljare var emot samarbetet. För V gick valet dåligt och för S blev det en fullständig katastrof. Bara MP tjänade på experimentet.
Det är mot denna bakgrund som striden kring partiledarposten måste ses. Sahlins ställning var ohållbar efter det sämsta valresultatet sedan 1914! Frågan var om hon skulle efterträdas av en annan facklig fiende – eller inte? Att det är på detta vis bekräftas indirekt i Thomas Bodströms memoarer. Där framgår att han, som en i Sahlingänget, vill kapa banden med LO, ta bort ordet ”arbetareparti” ur namnet samt sluta upp med att använda begreppet ”partikamrat”.
Mot denna bakgrund står det alldeles klar att Juholt har två uppgifter: dels att förhindra en splittring av socialdemokratin, dels att vinna valet 2014. Juholt kommer att få svårt med båda dessa uppgifter. Sahlinarna tvingas nu ligga låg för ett tag. Men utan en rejäl framgång i valet 2014 kommer den fackliga falangen att få svårt att behålla partiledarposten i S. För oss i Arbetarpartiet står frågan hur vi ska agera i denna för socialdemokratin så djupa kris?
Inför valet 2010 uppmanade vi väljarna att rösta på S i riksdagsvalet – och oss själva kommunalt. I två flygblad, som nådde ut till 25 000 respektive 23 000 hushåll i Umeå, uppmanade vi alla att använda s-valsedeln för att fälla alliansregeringen. Samtidigt förberedde vi väljarna på behovet av organiserade protester mot den borgarpolitik som även en röd-grön regering skulle föra. Arbetarpartiet bryr sig om vem som erövrar regeringsmakten. Den enorma valförlusten för S försvagade självförtroendet ute på arbetsplatserna och i de lokala facken.
Arbetarpartiet strävar efter positionen som den tredje, socialistiska, riktningen inom arbetarrörelsen. Vår hållning till de båda andra riktningarna inom arbetarrörelsen baseras på bl a två faktorer: Dels vill vi tillmötesgå den strävan efter enighet mot alliansen som redan finns, och som spontant kommer att växa i styrka ute på arbetsplatserna ju närmare valet 2014 vi kommer. Dels kommer vi, med början under hösten 2011, att ta viktiga steg vad gäller utarbetandet av ett eget socialistiskt handlings- och partiprogram.
Inför valet 2014 kommer vi alltså, återigen, att bidra till enighet i kampen för att fälla regeringen Reinfeldt. Men även denna gång kommer vi att använda våra egna argument för att fälla Alliansen. Det betyder att alla ska förbereda organiserade protester mot den högerpolitik som vi vet att även en S-regering, stödd av V, kommer att föra. Samtidigt kommer vi att försöka förankra de idéer, och paroller, som arbetet med handlingsprogrammet lägger fast. Vår handlingslinje för hur arbetsrätten ska försvaras, och hur bemanningsföretagen ska bekämpas, kommer att skilja sig från den syn som de båda icke-socialistiska riktningarna inom arbetarrörelsen (S och V) har. Arbetet med att förankra våra idéer på arbetsplatser och i lokala fack kommer att ske i form av en politisk tävlan mot S och V vad gäller politiskt inflytande – på arbetsplatser och i lokala fack.
Arbetarpartiet förespråkar enhet i handling vad gäller kampen mot alliansregeringen och kombinerar detta med kamp för politisk inflytande på arbetsplatser och i lokala fack. Detta är vår metod för att etablera oss som en tredje socialistisk riktning inom arbetarrörelsen. Detta ger oss definitivt en roll i samband med socialdemokratin djupa kris.