Musiken är och har nästan alltid varit en mycket stor del av mitt liv. Ingenting kan som den uttrycka mina innersta känslor, få mig att skratta, få mig att gråta, få mig att dansa, ge mig utlopp för min aggressivitet, min känsla av ensamhet, saknad, kärlek, innerlighet. Utan musiken vore livet betydligt plattare och tråkigare. Ett liv utan musik skulle inte vara någon tillvaro alls, skrev min vän Dan Viktor på Facebook, och jag håller med.
Jag har också sedan tonårsåldern varit socialist, orubblig och övertygad, om än inte alltid aktiv eller bunden till något parti. Men vad är då en socialistisk musikpolitik? Frågan är väldigt svår att besvara. Denna artikel vill därför starta en liten debatt i ämnet.
Om vi hade makten, om den socialistiska staten ägde skivbolagen och styrde utbudet i radio och TV. Vad skulle vi satsa på? Allt kan ju inte ges ut, någon bedömning och urskiljning måste väl ändå ske – eller skulle det vara som på Internet idag att allt ska få komma ut. Men vad av allt detta material, all denna mångfald, skulle särskilt lyftas fram i den socialistiska medieutbudet. Finns det någon ”socialistisk” vilja att lyfta fram någon speciell form av musik.
En gammal teori är att den socialistiska kulturen ska spegla arbetarklassen, dess kamp och dess vilja. Visst, jag kan skriva den typer texter, men till vilken musik? Arbetarklassen idag lyssnar mest på schlagers, rock och dansbandsmusik. Ska man därför främja dessa musikstilar, eller har arbetarklassen fördummats i sitt lyssnande precis som den har fördummats när det gäller politik? Ja, vad tycker ni?. Är konstmusik och jazz borgerlig därför att det är mest högutbildade akademiker och överklassen som lyssnar på denna musik?
På 70-talet fördes en intensiv debatt om musiken. Musikrörelsen startades, begrepp som proggband dök upp. Den kommersiella musiken och den kommersiella musikbranschen fick låg status, schlagerfestivalen var en pinsam återkommande föreställning som inte en enda kulturjournalist skulle drömma om att kommentera. Oktoberförlaget och ”folket” kring SKP hyllade folkmusiken och menade att man inte kunde ”sprida socialismen med fiendens musik” som vid denna tid utgjordes av bl.a. schlagermusiken och den kommersiella rockmusiken. Per-Anders Hellquist skrev boken ”Ljudspåren förskräcker” i vilken han påvisade korruptionen i musiklivet med osynliga band mellan skivbolag och radioproducenter och även visade hur den smala musiken, trots hög kvalitet, fick allt svårare att göra sig hörd.
Nu har denna intressanta debatt tystnat. Schlagerfestivalerna har utökats och beskrivs som det viktiga som händer i svenskt musikliv. Den kommersiella musikbranschen har mer eller mindre slutat ge ut icke-säljande genrer som konstmusik, jazz, visor, bluegrass, folkmusik. Kvar finns en stereotyp rock-och schlagermusik. Å andra sidan har Internet kommit till som givit större möjlighet än någonsin att gratis tillägna sig alla möjliga slags musikstilar, inte bara från England och USA utan även från Afrika, Asien och resten av Europa. Spotify har gjort att vi nästan gratis kan lyssna på all möjlig slags musik. Musiker ges möjligheter att via Myspace och olika independent-musik nätbolag som CD Baby, visa upp sin musik och sprida den vidare.
Men vad är då socialistisk musik? Finns den? Om vi ägde skivbolagen – vem skulle då fatta besluten om vilken musik som skulle föras fram?. En samling välutbildade musikexperter och musiker, som utan ekonomisk vinning, kunde göra en rättvis bedömning? Eller skulle partiet, socialistiska politiker, besluta i frågan? Eller skulle vi heja på Internet, befrämja utvecklingen där, hylla möjligheten för så många musiker och så musikstilar som möjligt att få komma ut?
Vad tycker då jag som skrivit denna artikel? Jag skulle vilja svara såhär. För mig är socialismen ett samhälle som ska öka livskvalitén hos så många människor som möjligt. Ingen ska kunna leva på andras arbete. Alla ska ha rätt till ett meningsfullt arbete, alla ska kunna äta sig mätta och bo på en hyfsad standard.
Jag talar alltså om livskvalitet. Ordet kvalitet är något som jag personligen associerar till socialismen i motsättning till kapitalismens kvantitet, massproduktion av onödiga prylar, alltings förtingligande och trivialisering. Den kapitalistiska musiken vill ha likriktning, alla ska fråga efter samma schlagerrefränger som ständigt byts ut mot nya schlagerrefränger gjorda efter en mall som en robot skulle kunna lära sig. Människor ska fördummas och förytligas medan socialismen vill medvetandegöra människan, öka kunskapen, ”höja anden” om man så vill. Det är utifrån tankar som dessa som jag vill beskriva min vision av en socialistisk musikkultur, socialistisk kultur överhuvudtaget.
Jag menar att vi i ett socialistiskt samhälle ska kämpa för en bred musikkultur rent stilmässigt. Redan i skolan ska man ta musikundervisningen på stort allvar och introducera eleverna i olika genrer. Ju bredare musiksmak desto större valmöjligheter – desto bredare liv – desto högre livskvalitet och det är väl det vi vill ha!. Kunskap och förkovring ska inte bara gälla matematik, fysik, teknik utan även de olika konstformerna, i vilka musiken ingår.
Radio och TV ska servera ett brett utbud av musik och artister utan någon fokusering på kändisar och särskilda hitlåtar. Gärna musik från jordens alla kontinenter och inte bara från USA och Storbritannien. Kunskap, förkovring, musikalisk bredd, utan vinstintresse och kommersiell inblandning, är socialistisk musikpolitik för mig.
Jag skulle kunna utveckla dessa tankar mycket mer, men stannar här denna gång. Jag är ingen expert och jag är väldigt öppen för andras åsikter i denna komplicerade fråga. Skriv, håll med eller skriv att jag pratar strunt, men skriv och tyck till!
Trevligt! Med ngn som slänger ut lite beten. Att nappa på. Eller inte. Lite som att andas vårluft.Jag tänker inte vare sig med eller motargumentera. Bara ge några spontana, och ngt osammanhängande, reflektioner.
¤Det kan omöjligen vara så att det finns ett socialistiskt ”beat”.
¤ Det var jäkligt kul att åka med syrran till den Alternativa schlagerfestivalen och lyssna på Sillstryparns ”Doing the omoralisk schlagerfestivalen” ( tror jag den gick- det var ett tag sedan). Som politisk handling. Inte som kulturell/ musikalisk manifestation.
¤Även om vi alla bär på sociala och kulturella arv kan väl ingen klass vara förutbestämd att lyssna på viss musik ( klä sig i vissa kläder, gilla vissa bilar,filmer, sporter osv).Om så vore fallet vad blir då kvar i ett klasslöst samhälle. Kan man undra.
¤Visst fanns det en era när vänstern var stark och debatten var livlig kring kulturella frågor. Fantastiskt! Men jag har för den skull inte glömt alla kulturella vänstersekteristiska avarter. Med allt från medveten stalinistisk dogmatisk socialrealism till de som mer omedvetet smittades av lite dogmatiskt stalinistvirus. Blandat med mer personliga behov och begär förklätt i ”rätt” kulturpolitisk kostym.
¤För mig ska kultur i mångt och mycket få vara en fråga om tycke och smak. Med undantag för; kulturella avarter som förnedringskulturen typ förnedrings-TV mm, den kulturella personkulten/person-exihibitionismen osv. I ett samhälle där man inte; kan göra gruvliga pengar på det, sponsras av vinsthungriga företag (med dold poltisk agenda) tror jag att denna branch i stor utsträckning kommer drabbas av självsanering. (They are only in it for the money.)
¤Avslutar med att påminna mig om flickan i Lukas Moodyssons film
”Tillsammans” som berättar, för ngn, om hur det är att leva i ett vänsterkollektiv. Som jag minns det ( även detta var ett tag sedan) sa hon ungefär såhär; ”Det är som tvärtomdagen i Bullerbyn.Dom har fula kläder, äter äcklig mat och lyssnar på dålig musik.”
Kanske inte med sanningen helt överensstämmande. Men rätt kul!
Tack för en inspirerande artikel!
Vänliga hälsningar
Sara Wik