Nya Arbetartidningen intervjuar Saleh Shtieba och Salem el Ghuweil. Saleh, som i vanliga fall jobbar på Volvo Lastvagnar i Umeå, har just återvänt från Libyen till Umeå.
Saleh var en av 8 personer som deltog i en hjälpsändning som lämnade Sverige den 18 juli. Hjälpsändningen organiserades av Libyska föreningen och Emmaus. Den stöttades även ekonomiskt av Stiftelsen Internationell Solidaritet.
– Det var en otrolig resa, säger Saleh. Vi hade med oss en lastbil fylld med förnödenheter – kläder, mat och annat. Paket med detta innehåll delades ut till familjer som förlorat sin familjeförsörjare. Vi lämnade även lastbilen till rebellerna.
Med hjälpsändningen följde också två ambulanser, en röntgenapparat, tre operationsbord och en EKG-apparat. Konvojen besökte städer som Zintan, Yefren och Reishban. I Zintan sammanstrålade man med läkare från sjukhus i hela regionen och kom överens om hur sjukvårdsutrustningen skulle fördelas.
– Två av de som följde med var utbildade ambulanssjukvårdare. De visade de libyska sjukvårdarna hur de skulle använda den tekniska apparaturen i ambulansen.
Vid den tunisiska gränsen kom Saleh mycket nära raketbeskjutning från Khadaffis soldater. När de kom till Zintan mötte de också frivilliga soldater som samlats för att starta den offensiv som nu lett fram till befriandet av Tripoli.
– Våra ambulanser kom genast till användning, berättar Saleh. De åkte med längst fram i fronten för att köra allvarligt skadade tillbaka till sjukhusen i de befriade områdena.
Salem el Ghuweil, som snart ska börja på Komvux i Umeå, berättar om sin bror Omar som åkte båt från Benghazi till Misrata i mitten på maj för att delta i försvaret av staden. Under denna period var staden pressad från alla håll av Khadaffi.
– Rebellerna vinner för att det är dom som har det folkliga stödet, säger Salem. När Omar kom till Misrata bildade han och mina kusiner ett frivilligt förband. Från början var de bara 7 personer. När han åkte från staden i augusti hade förbandet växt till 170 personer. Det handlar om frivilliga som kommit från hela Libyen.
Vid ett tillfälle blev Omar och hans förband beskjutna med raketer.
– En av Omars bästa vänner fick ett stort splitter mitt i pannan och dog omedelbart, berättar Salem.
Samtidigt fortsatte missilerna att regna ned och Omars förband var tvungna att retirera. Men Omar ville inte lämna kvar vännens kropp, utan tog ett bandage, knöt ihop kamratens huvud igen och bar den döda kroppen i säkerhet.
När kamratens familj fick höra om hur förbandet hade tagit hem den döda kroppen med risk för sina egna liv blev de mycket tacksamma. Khadaffis styrkor begraver nämligen inte döda motståndare. De bara kastar kropparna åt sidan.
Varje dag i två månader lagade den döde kamratens mamma mat åt Omars förband och skickade den till fronten. Det är en bild av rebellarméns stöd bland det libyska folket.
– För oss libyer är revolutionen det viktigaste – att få bort Khadaffi, fortsätter Salem. Det handlar inte längre om individer. Generalen Younis blev skjuten – men revolutionen fortsätter ändå. Inte ens om vi blir svikna av hela Övergångsrådet i Benghazi kommer revolutionen att avstanna. Vi ska få bort Khadaffi och vi ska vinna demokratiska rättigheter.
Diskussionerna om vem som ska sitta i de lokala övergångsråden visar också hur revolutionen utvecklas.
– Allt fler libyer säger att de som ska sitta i maktpositioner ska själva ha varit med och bekämpat Khadaffi, menar Saleh. Att du är känd bland många i ett område kommer inte att räcka. Om du samarbetat med Khadaffiregimen men smitit över till oppositionen i sista sekund har du förlorat allt förtroende.