Åren 2012-2015 ska 300 miljoner sparas i Västerbottens landsting. 300 miljoner motsvarar ca 800 tjänster. På landstingsfullmäktigemötet i juni 2011 kunde dock landstingsledningen (s+v+mp) inte ge några besked på hur detta ska gå till. Dock lovar Peter Olofsson, landstingsråd (s), att besparingarna inte kommer att leda till några uppsägningar (VK 110609).
– Ett sådant löfte ger jag inte mycket för, säger Tomas Westerström, undersköterska vid medicinkliniken på regionsjukhuset i Umeå. Det troliga är att ansvaret för att konkretisera nedskärningarna istället läggs ut på avdelningarna. Det kan mycket väl bli en neddragning av personalstyrkan, exempelvis genom att inte förlänga vikariat eller inte tillsätta vikarier vid längre frånvaro, menar Westerström.
Landstingsledningen vill bland annat minska andelen sjukhusbesök genom att flytta besöken till den billigare primärvården. Ledningen tror också att pengar kan sparas genom att minska antalet vårdrelaterade infektioner, felaktig läkemedelsanvändning, fallskador och trycksår. De har dock inte kunnat ange hur detta ska gå till.
Med början år 2013 finns ännu ett stort hot mot vården i Västerbotten. Regeringen vill ändra det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Om nuvarande förslag antas av riksdagen skulle Västerbottens landsting få 320 (!) miljoner mindre i statsbidrag varje år. Detta är skrämmande siffror.
– Högerregeringen riktar ett slag mot glesbygden, säger Tomas Westerström. Minskningar i statsbidragen kan komma att bidra till samhällsservicen försvinner helt från vissa delar av Norrlands inland.
Prioriteringar
Vid sidan av dessa besparingar fortsätter prioriteringsarbetet. Det handlar om en metod för nedskärningar där man ställer olika patientgrupper mot varandra. Å ena sidan skär man ned 52 miljoner på s.k. ”lågt prioriterade åtgärder”. Å andra sidan menar man att dessa 52 miljoner istället satsas på nya medicinska behandlingar – exempelvis nya dyra mediciner mot cancer.
Nedskärningarna handlar om att minska läkarbesök på hälsocentraler genom att öka andelen egenvård eller sjuksköterskebesök; korta vårdtiderna; minska antalet patienter som blir inlagda genom att höja indikationsgränserna för när man ska behandla en patient. Till exempel vill man ”höja indikationsgränsen för att tillverka en ny tandprotes till patienter med total tandlöshet när den gamla protesen inte sitter fast”.
Detta är ett intrikat sätt att spela ut olika patientgrupper mot varandra. Den som inte får en passande tandprotes får höra att cancerpatienten faktiskt är viktigare.
– Hela prioriteringsarbetet är åt skogen , säger Tomas Westerström. Personalen tvingas ”välja bort” vissa patientgrupper. Men vilken naturlag är det som säger att vi ska ställa olika patientgrupper mot varandra? Varför är inte utgångspunkten att alla som behöver vård ska få det? Varför får vi inte ställa behovet av vård åt alla mot jippon som Kulturhuvudstadsåret eller kronprinsessans bröllop? Ska samhället prioritera tandproteser åt den generation som byggt välfärden – eller aktieutdelningar åt de redan rika, är en annan fråga man kan ställa sig.