Söndagen den 21 augusti rullade den libyska rebellarmén, Free Libya Armed Forces, in i Tripoli. Attacken samordnades med att befolkningen i huvudstaden reste sig.
Kombinationen av attacken och den folkliga resningen gjorde att Khadaffis s.k järnring av trupper kring staden smälte samman. Många av de förband som tidigare varit lojala med Khadaffi lade ned sina vapen. Slutet för 42 år av Khadaffis diktatur var ett faktum.
Rebellernas inmarsch i huvudstaden firades på gatorna i Tripoli. Trots hotet från de mest fanatiska Khadaffistyrkorna, som ännu inte hade gett upp, strömmade tiotusentals människor ut på torgen för att fira segern över diktatorn. På Martyrtorget, tidigare Gröna Torget, dansade tusentals med rebellernas flagga. Propagandabilder på Khadaffi revs ned från väggarna. Runt om i hela Libyen firade ytterligare hundratusentals.
I skrivande stund är Khadaffi fortfarande på fri fot. Men hans regim är definitivt besegrad. Slaget på marken har vunnits av libyerna själva – organiserade i Free Libya Armed Forces. Armén har främst utgjorts av frivilliga från kuststäderna längs Medelhavet och från Nafusabergen. Men libyer från hela världen, som tidigare flytt utomlands undan diktaturen, har också anslutit sig till rebellarmén.
Under otroliga uppoffringar och mod har armén av frivilliga avancerat mot huvudstaden. Illa beväpnade (ofta med vapen man beslagtagit från Khadaffi) och till stor del utan militär träning har de lyckats trycka tillbaka Khadaffis välutbildade armé – som till stor del bestått av legosoldater. De som dött, skadats och till sist segrat i kriget, är det libyska folket själva. De stridande har oftast varit vad som i Sverige skulle ha kallats för ungdomar i universitetsåldern. Natos flygstöd har spelat en viktig roll för att nöta ned Khadaffis arsenal av tunga vapen. Men oavsett vilken bild media kan komma att förmedla, så är det rebellerna som ska ha äran av segern mot Khadaffi. Inte Nato.
Västmakterna har ingen anledning att stoltsera över sitt agerande i Libyen. Man ska komma ihåg att Nato, ända tills krigets absoluta slut, upprätthöll vapenembargot mot rebellerna, även om det tummats på av några medlemsländer. Detta för att rebellerna inte skulle få ett alltför stort självförtroende, och det libyska folket en alltför stor självständighet, när Khadaffi väl besegrats.
En annan skamfläck för USA och EU är att de varit nära allierade med Khadaffi under tio år innan revolutionen bröt ut. Khadaffi har levererat olja till Västmakterna och sedan investerat oljepengarna i deras företag. Khadaffi har varit en viktig allierad i USA:s ”krig mot terrorismen”. EU och Khadaffi hade dessutom ett mycket nära samarbete för att stoppa afrikanska flyktingar från att nå Europa. Khadaffi byggde upp ett system av läger, där 60 000 flyktingar satt inspärrade. Khadaffis tunga vapen, som år 2009 beräknades uppgå till 2 000 stridsvagnar och 2 500 artilleripjäser, kommer främst från just Nato-länderna och Ryssland.
Det var trycket från revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern som tvingade Västmakterna att överge sin allierade Khadaffi. Nato var rädd att en massaker på rebellerna skulle göra att man hamnade i direkt motsättning till utvecklingen i hela regionen. Under trycket från upproren introducerades flygförbudszonen som räddade rebellerna och civilbefolkningen från en massaker i Benghazi i mars.
Det var utifrån en svaghetsposition för USA och Nato som insatsen i Libyen skedde. Det handlade dels om ekonomiska problem på hemmaplan. Men också om svårigheterna i Irak och Afghanistan. USA och EU satte aldrig in några marktrupper. Marktrupper hade heller aldrig accepterats av rebellerna.
Den libyska revolutionen var redan från början en del av den allarabiska upprorsvågen. Protesterna inleddes bara fyra dagar efter att den egyptiska diktatorn Mubarak avsatts. På grund av Khadaffiregimens sammansmältning med statsapparaten tvingades protesterna omvandlas till en väpnad resning och inbördeskrig.
Rebellernas seger mot Khadaffi har lett till minst fyra förändringar:
I. Storbolagens kontroll över Libyens olja är inte längre lika självklar som under Khadaffi,
II. Det libyska folkets möjligheter att behålla en ökad andel av inkomsterna har ökat,
III. Möjligheten för ett politiskt och fackligt arbete, som under Khadaffi var belagt med dödsstraff, har ökat,
IV. Segern över Khadaffi kan inspirera till nya steg för upproren i länder som Syrien men även i Tunisien och Egypten. Rebellernas seger firades också i hela regionen.