Tillväxten har aldrig tagit fart på riktigt igen efter det ras som finanskrisen 2008 utlöste.
Studerar vi BNP-utvecklingen för 2009 kan vi ana den verkliga kostnaden för finanskrisen. Den återfinns inte främst i de många och kostsamma räddningspaketen – utan i den uteblivna tillväxten. Av alla ekonomiska enheter, EU och de stora länderna, var det bara Kina som hade någon tillväxt alls året efter kraschen i finanssystemen.
Tittar vi på tabellen över sysselsättningen understryker denna samma bild. I USA ökade arbetslösheten från 4,6 procent år 2007 till 9,7 procent 2010. Tittar vi på mosvarande siffror för det blivande krislandet Spanien kan vi hålla oss för skratt (även om den svarta ekonomin innebär att siffrorna i praktiken inte är riktigt lika urusla).
Idag pekar flera faktorer på att den, minst sagt klena, återhämtningen kan ha brutits. I USA ökade BNP under april-maj-juni endast med 1,3 procent (i beräknad årstakt) mot förväntade 1,8 procent. Detta ska ses mot bakgrund av att arbetslösheten i USA (som ligger på 9,1-9,2 %) kräver en ökning av BNP på 2,5 procent för att minska, det vill nästan dubbelt så stor tillväxt.
Allt fler bedömare i USA talar nu om risken för en ”double dip”, d v s en ny kraftig nedgång innan ekonomin hunnit återhämta sig efter finanskrisen hösten 2008. Faktorer som talar för en sådan är dels den utveckling vi ser här: i form av siffrorna i tabellerna och i texten. Men dels också i att de vanliga medlen för att stimulera ekonomin är mer eller mindre förbrukade efter kraschen 2008. Låt oss göra en kort, och översiktlig, genomgång, som inte gör anspråk på att vara fullständig:
- Räntepolitiken: räntan brukar ju sänkas för att stimulera ekonomin i tider av hotande nedgång. Men i USA ligger styrräntan redan så lågt som 0,0- 0,25 %. Det går inte att sänka räntan mer. I Europa måste centralbanken fortsätta att stödköpa italienska och spanska stadsobligationer för att hindra räntan på statsobligationer från att stiga ytterligare. Den är redan högre än någonsin sedan euron infördes i dessa båda länder. Frågan är hur långt de ekonomiska resurserna räcker – innan räntorna börjar stiga ytterligare. Det politiska stödet för att skjuta till några nya störra summor saknas, t ex i Europas största ekonomi Tyskland.
- Finanspolitiken: i dåliga tider har ofta de offentliga utgifterna ökat eller skatterna sänkts, detta för att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Men idag inriktas nästan hela den politiska debatten, både i USA och Europa på motsatsen, d v s på att minska bugdetunderskott och statsskuld!
- Kinas roll: när den globala finanskrisen satte in 2008 åstadkom Kina ett ekonomiskt stimulanspaket på 4 000 miljarder yuan (motsvarande lika många kronor). Detta innebar en stimulans som motverkade nedgången inte bara i Kina. Men en stigande inflation, särskilt på matvaror som stigit med nästan 20 % i årstakt, gör det osannolikt att Kina ska kunna komma med ett liknande stimulanspaket denna gång.
- En ny motor i världekonomin: Tyskland har haft en förhållandevis stark tillväxt – men den är främst beroende av export till ett inbromsande EU-område. Och landet är trots allt för litet för att ensamt kunna motverka en nedgång i världekonomin. Japan är idag världens tredje största ekonomi. Men tillväxten har varit låg under decennier. Tsunamin och kärnkraftsolyckan stärker inte Japans förmåga att ta över rollen som tillväxtmotor.
Sammanfattning: Investmentbanken Morgan Stanley varnar för att det internationella börsraset i grunden beror på de olika tecken som antyder att de två åren av återhämtning, efter finanskraschen 2008, nu är över. Banken anser börsraset tyder på att världsekonomin är ”farligt nära en recession”. Det mesta pekar på att den svaga återhämtningen i världsekonomin nu är på väg att brytas.