Samtidigt i Israel

– Det är lika hemskt när de bombar där som när vi hör raketerna här. Roni Keidar blickar bekymrat ut över Gaza, världens största fängelse som hon kallar det. Roni är engagerad i den israeliska organisationen The Other Voice, som samarbetar med invånare i Gaza för en fredlig samvaro. Men det har blivit svårt på senare år.

– De flesta i min närhet tycker att vi måste slå tillbaka, men det är ingen lösning. Så länge de är instängda där utan möjlighet att försörja sina familjer och utan tillgång till vård och mediciner kommer hatet att finnas kvar. Vi är här och de är här, vi måste försöka leva tillsammans.[1]

Roni känner sig ganska ensam med sin filosofi i Israel idag, men sanningen är att det finns flera som tänker som hon. Ruth Hiller, från den feministiska organisationen New Profile jobbar för att göra militarismen synlig i det israeliska samhället.

– Ortodoxa, djupt troende judar har rätt att avstå militärtjänst, men för sekulära judar är det otroligt tabubelagt att vägra tjänstgöring, berättar Ruth. – I Israel är det är olagligt att uppmana någon att vägra militärtjänst. Att bli soldat och försvara sitt land ses som det finaste man kan göra, och militären är ständigt närvarande i skolor redan från första klass.

Ruth visar en räknetabell för förstaklassare som ska lära sig räkna till tio. Istället för bilder av äpplen och nallebjörnar räknar barnen i israels skolor tanks och vapen. – Vi ser inte effekten av vapen, säger Ruth, vapen finns överallt. Lärare rapporterar elever som inte verkar ha tillräckligt hög motivation för att göra militärtjänst, och skolor med stor andel elever som tar värvning får mer pengar av staten.[2] 7,6 % av Israels bruttonationalprodukt går till dess armé, att jämföra med det globala medelvärdet 2,5 %.[3]  – Problemet är inte ockupationen, enligt Ruth Hiller, utan samhället som tillåter den att fortsätta.

Fast det händer faktiskt saker på den fronten i Israel just nu. En pågående massprotest mot sociala nedskärningar och försämrad ekonomi har den senaste månaden tagit plats på många ställen i Israel. Trots att väldigt få öppet pratar om sambandet mellan försämringen av Israels ekonomi och den kostsamma ockupationen av det palestinska området, så är protesterna ett fenomen utan motstycke.[4] När man ser det utifrån kan det verka konstigt att man inte sätter dessa två problem i direkt samband med varandra, men faktum är att det är svårt att märka av ockupationen om man bor i Israel. Häromveckan passerade jag staden jag bor i, Tulkarem, på den israeliska sidan och jag hade svårt att se den 8 meter höga mur som skiljer Tulkarem från Israel. Den syns i sin helhet från den palestinska sidan men på den israeliska sidan har man byggt en jordvall som gömmer muren, så att den inte ser ut att vara högre än en decimeter. Det kan vara svårt att förstå israeler som säger att de inte vet vad som pågår på Västbanken, men faktum är att staten Israel gör vad de kan för att dölja situationen i Palestina för sina medborgare.

Både Roni och Ruth är försiktigt positiva till de pågående protesterna, även om de betonar att det fortfarande är väldigt få som öppet vågar nämna ockupationen i sammanhanget. –Vi försöker använda protesterna och säga att för att förbättra våra liv måste vi först förbättra situationen för våra grannar, säger Roni Keidar. –Jag tycker att vi, det judiska folket, borde förstå det palestinska folket bättre än någon annan i världen, suckar hon där vi står på kullen vid Gazas mur.

Tulkarem 31 augusti 2011
Ida Eklund Lindwall