Ingen vet hur lång och djup den ekonomiska krisen kommer att bli. Men att krisen, som egentligen inleddes 2008, redan skakat både eurosamarbetet och världens största ekonomi USA visar att det handlar om en historisk nedgång. I Sverige kommer krisen att sätta både alliansen och den socialdemokratiska oppositionen på allvarliga prov.
För Alliansregeringen är det allt överskuggande problemet att man helt verkar sakna en egen politik mot kris och arbetslöshet. I mitten av augusti kom beskedet från Reinfeldt att man nu skjuter på sitt enda substantiella vallöfte – det femte jobbskatteavdraget. Reträtten skylldes på den hotande lågkonjunkturen. Nya Arbetartidningen applåderar reträtten då jobbskatteavdragen hittills bara ökat klyftorna i samhället. Men för alliansen innebär reträtten ett trovärdighetsproblem. Om man väljer att möta hot om ökande arbetslöshet med att dra tillbaka jobbskatteavdraget faller ju den egna argumentationen om att ”jobbskatteavdrag automatiskt innebär ökad sysselsättning”.
Inget försvar av industrijobben
I skrivande stund verkar sänkt krog- och restaurangmoms vara regeringens enda förslag mot krisen. När en liknande momssänkning genomfördes i Finland stannade dock 2/3 av momssänkningen hos krogägarna i form av höjda vinster. Några positiva effekter på sysselsättningen har inte påvisats. För att citera ett av Håkan Juholts mer lyckade uttalanden: ”Vi kan väl inte äta oss ur krisen?”
Alliansen har inga förslag för att försvara de hotade industrijobben. Regeringens agerande i frågan om Saab Automobiles överlevnad avslöjar en svindlande brist på förståelse för industrins betydelse. Efter att gång på gång ha framställt Saab som en förlustmaskin verkar regeringen under våren aktivt ha hindrat den ryske miljardären Antonov från att få investera i bolaget. Om Saab går i graven, och därmed ett värdefullt stycke svensk industritradition, har regeringen en stor skuld i detta.
Svag minoritetsregering
En anledning till regeringens reträtt när det gäller jobbskatteavdraget, var att man inte skulle få igenom förslaget i riksdagen. Ett nederlag i en omröstning om ett så pass viktigt vallöfte som jobbskatteavdraget skulle ha inneburit en stor prestigeförlust – något som kanske även skulle ha satt frågan om nyval på dagordningen. Reinfeldt valde därför en förnedrande reträtt hellre än ett ännu mer förnedrande omröstningsnederlag. Att alliansen inte är i majoritet gör att man riskerar att framstå som än mer handlingsförlamad. Der är mot denna bakgrund som man även måste se de ”hemliga” förhandlingar som förts mellan Miljöpartiet och regeringen.
Risk för sprickor försvagar ytterligare
Ett annat orosmoln för Reinfeldt är de mindre allianspartiernas opinionssiffror. I DN:s mätning från augusti låg både Centern och KD under fyra-procentsspärren.
På ena sidan finns KD, vars ledare Göran Hägglund ifrågasätts av en högljudd opposition:
– Sänkt skatt för pensionärerna är viktigare för oss än sänkt krogmoms och lägre pris på löjrom och champagne! säger Bengt Germundsson, som är kommunalråd för KD i Markaryd.
På andra sidan finns Centern, som med valet av Annie Lööf annonserar ytterligare steg mot den nyliberala högern. Lööf har tidigare ansett att Sveriges Television och Sveriges Radio skall privatiseras. Från Centerpartiets styrelse kommer förslag om att regeringen borde ha en målsättning om att minst 50 procent av vården i Sverige skall vara i privat ägo. Om MP blir en del av regeringsunderlaget kommer motsättningarna att spetsas till ytterligare.
Klasspolitik
Frånvaron av åtgärder mot krisen kommer att sätta mer fokus på alliansregeringens klasspolitik. Ett exempel är förslaget om att försämra högkostnadsskyddet för vård och mediciner. Förslaget, som snabbutretts under våren, beräknas spara in en miljard kronor. Förlorare blir sjuka, gamla och fattiga – grupper som redan tidigare drabbats hårt av regeringens politik. Ett annat exempel är den uteblivna skattesänkningen för pensionärer. Mycket talar för att det kan bli en hård vinter för en redan försvagad borgerlig regering.