Varför är det då så många som, liksom vi, inte tror på målet på 200 000?
Om målet på 200 000 invånare år 2050 ska uppnås krävs att kommunen ökar sin tillväxt dramatiskt. Umeå har under perioden 1969-2010 växt med, i genomsnitt, 1 174 invånare per år. Om målet ska uppnås krävs att kommunen ökar med 2 113 per år, varje år, under de kommande 40 åren.
Ökningstakten måste alltså fördubblas. Men detta mot bakgrund av en nedgång i ekonomin som av många ekonomer beskrivs som historisk. Många talar om ett decennium innan obalanserna inom världsekonomin återställts.
Umeås tillväxt under de senaste 40 åren har baserats på offentlig sektor. Det handlar om arbetsplatser som de två universiteten och Universitetssjukhuset. Men den nya ekonomiska krisen kommer att slå mot offentlig sektor. Runt om i Europa lanserar regeringar gigantiska nedskärningspaket som drabbar offentlig sektor. Umeå kommer inte att kunna räkna med nya stora offentliga investeringar, av typen universitet eller NUS, under de kommande 40 åren. Inte heller den svenska exportberoende privata sektorn kommer att kunna komma undan krisen. Under krisen 2008 var Sverige ett av de länder i världen som drabbades hårdast – just på grund av landets exportberoende (motsvarande 50 % av BNP går på export). Några nya Komatsu Forest eller Volvo Umeverken kommer inte att etableras i Umeå inom överskådlig tid. Även om detta vore önskvärt.
De partier som röstat för Översiktsplanerna tror inte själva på de befolkningsmål som planerna bygger på. Detta gör deras agerande ännu värre. De ger byggkapitalet fria tyglar trots att de själva inte tror på det grundläggande argumentet för detta.