Del två i artikelserien om varför många inom vänstern hamnade fel när det gällde revolutionen i Libyen
Varje massgrav som hittas understryker betydelsen av att Khadaffi krossades – men även katastrofen för den vänster som vägrade stödja rebellerna. I denna del ska vi studera CWI:s skamliga undanflykter. CWI är en internationell organisation som bildades år 1974 av medlemmar från Storbritannien, Irland, Tyskland och Sverige. Rättvisepartiet Socialisterna, det parti vi lämnat, är medlemmar i CWI.
Revolutionen i Libyen duger inte åt CWI. Desperat letar organisationen efter fel som de givetvis också hittar.
Desperationen i CWI:s letande kommer sig ifrån att man har haft fel när det gäller frågan om Libyen. CWI har nämligen talat mycket, länge, och väl, om Khadaffis folkliga stöd och rebellernas småborgerliga karaktär. Khadaffis stöd skulle ha varit stort i västra Libyen! Kunde Natos bomber öka det folkliga stödet för Khadaffi? Var det möjligen så att rebellernas fana drev det libyska folket i armarna på Khadaffi? CWI:s spekulationer kring det folkliga stödets fördelning, mellan Khadaffi och rebellerna, var många. Idag blir deras tidigare position mer och mer orimlig för varje ny upptäckt massgrav från Khadaffis 42 år långa skräckvälde. För CWI gjorde nämligen ingen skillnad mellan de civila i Misrata, som utsattes för Khadaffis bomber i tre till fyra månader, samt de illa beväpnade unga män som man föraktfullt avfärdade som en ”trashanksarmé”, å ena sidan, och det Nationella Övergångsrådet, å andra sidan.
CWI undviker nogsamt att nämna vad som för varje seriös analys är mycket intressant, nämligen att Nato accepterade att utgöra rebellernas flygvapen samtidigt som man vägrade att sälja vapen till rebellerna. Ledarna i USA, Frankrike och Storbritannien förstod nämligen något som CWI inte fattar: Att det finns en skillnad mellan rebellarmén, å ena sidan, och det Nationella Övergångsrådet, å den andra. Det finns en potentiell konflikt mellan dessa båda instanser. Alla som tänker längre än näsan räcker förstår att kriget svetsar samman och ökar självförtroendet hos de unga män som besegrat diktaturen på marken. Ju bättre beväpnade dessa är, desto större blir den potentiella konflikten om framtiden – mellan å ena sidan det beväpnade folket, och, å andra sidan, det Nationella Övergångsrådet och oljebolagen i Väst. Vi talar om en potentiell konflikt som Nato-ländernas ledare förstår – men inte ledarna inom CWI. I Natos ögon är det troligen så att det blir svårare att förhandla fram gynnsamma oljekontrakt med ett beväpnat libyskt folk än med Natoländernas gamle kompis, diktatorn Khadaffi. Det fanns minst tre skäl till varför Natoländerna övergav Khadaffi: a) Behovet av att förbättra sitt rykte bland de hundratals miljoner som deltagit i de all-arabiska upproren; b) USA:s militära problem i Irak och Afghanistan; c) USA:s försvagade ekonomiska position – inte minst i förhållande till Kina. Därför agerade man flygvapen åt rebellerna – men vägrade utrusta dem med egna moderna vapensystem som skulle ha gjort dem allt för oberoende.
Idag har vi en alldeles speciell situation i Libyen, som CWI tydligen är blind för. Det Nationella Övergångsrådet saknar en egen statsapparat. Rebellerna har krossat Khadaffis gamla statsapparat: militären är upplöst och av Khadaffis stora polisstyrkor återstår bara rester. Men säkerhetstjänstens arkiv står öppna för alla! Där kan t.o.m CWI läsa om hur nära Khadaffi stod de Natoländer som, pga av styrkan i den all-arabiska rörelsen, tvingades överge Khadaffi. En regering utan en egen pålitlig statsapparat är en mycket svag regering. De unga män som utkämpat ett sex månader långt krig mot Khadaffis polis och militär kan inte sägas utgöra det Nationella Övergångsrådets statsapparat – inte enligt någon som helst gängse måttstock. Visserligen åtnjuter Övergångsrådet idag en stor popularitet hos det libyska folket. Men denna situation kan komma att förändras i samband med att världsekonomin går i baklås. I detta läge, då det Nationella Övergångsrådet saknar en egen statsapparat, kan en situation av dubbelmakt växa fram. Det finns redan idag inslag av detta i form av kvarterskommittéer och soldatråd. Men dessa inslag kan alltså komma att förstärkas framöver. Vi säger det igen eftersom CWI verkar ha svårt med analysen: Det var därför som Nato gick med på att vara rebellernas flygvapen, men vägrade att beväpna rebellerna själva. Det var också därför det blev ett sådant ramaskri när Frankrike bröt mot denna linje från västvärldens ledare, genom att släppa ned vapen till rebellerna. Ett poäng till Frankrike när det gäller de framtida oljekontrakten.
CWI:s totala misslyckande – dels i sitt tal om det folkliga stödet för Khadaffi, dels när det gäller oförståelsen för den potentiella dubbelmaktssituationen – har nu förvandlat CWI till bland de värsta felsökarna hos den libyska revolutionen inom hela den sk vänstern. Vi vill dock gratulera CWI för att de, numera, kallar det som hänt i Libyen för en revolution. Vi välkomnar detta accepterande av ett fullbordat faktum. Men vid denna punkt tar alltså felsökeriet vid. Efter de tre ryska revolutionerna 1905 och 1917 har det ägt rum väldigt många revolutioner i världen. I en rad länder – Kina, Sydostasien, Kuba och Afrika – avskaffades kapitalismen för en väldigt stor del av världens befolkning. Detta genom revolutioner, ofta kombinerade med inbördeskrig. Rebellrörelserna under 50-, 60- och 70-talen leddes av stalinister, var militärt beväpnade av Sovjet och Kina, och hade fått militär träning och utbildning av Sovjet och Kina. Rebellrörelsernas segrar innebar skapandet av en rad nya stalinistiska stater. Dessa revolutioner var alltså långt ifrån oberoende av utländskt inflytande. Och de samhällssystem som upprättades var totalitära enpartidiktaturer med Stalin och Mao som förebilder. Vi kan inte låta bli att påminna om Pol Pots skräckvälde i Kambodja. Det var under denna epok som ledare av typen Khadaffi i Libyen och Al-Assad i Syrien kunde ta makten. Detta genom att balansera mellan Öst och Väst.
CWI verkar oförmögna att förstå att historien inte har tagit slut i Libyen. Detta lands fortsatta utveckling är fortfarande ett oskrivet kapitel. Men den metod som CWI, indirekt, använder går ut på att revolutionen i Libyen är ett avslutat kapitel. För vad gör de, i London? Av alla revolutioner som man kunde jämföra den libyska revolutionen med så väljer man, underförstått, Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 – den enda revolution i världshistorien som har letts av arbetarklassen. Detta framgår då CWI talar om den libyska revolutionens brister, och bland dessa brister verkligen understryker avsaknaden av en oberoende arbetarrörelse. Och naturligtvis når inte den libyska revolutionen, i CWI:s ögon, upp till Oktoberrevolutionen 1917. Men varför inte istället jämföra med arbetarrörelsens ställning i Kambodja, tre år efter Khmer Rouge Maktövertagande? Eller varför inte jämföra med arbetarrörelsens ställning i Libyen i januari i år? Som man frågar får man svar. Och detta är en konst som CWI behärskar.
Återigen måste vi påminna CWI om att utvecklingen i Libyen inte är avslutad. Arbetarpartiet började med att stödja den genuina folkliga rörelsen i Libyen – den rörelse som tvingades krossa Khadaffis statsapparat. CWI, däremot, valde att stödja Khadaffis mindre statsapparat (läs: militär) mot Natoländernas större statsapparat (läs: militär). Idag skriver CWI, anklagande, att det inte finns någon oberoende arbetarorganisering i Libyen överhuvudtaget. Det finns inga sovjeter, vill vi tillägga, för att hjälpa de skarpögda i London. 42 år under diktatorn Khadaffi har gjort att även fackföreningar och, speciellt, arbetarpartier är en sällsynt vara i Libyen. Men för den som ser världen som vardande i utveckling så växer det nu fram massor, av statsapparaten obundna, tidningar. Fackföreningar tar sina första stapplande steg. Och även politiska partier börjar ta form. Historien är en process, eller en rörelse. Och vi ser just rörelsen mot fackföreningar, partier och floran av tidningar.
Händelseutvecklingen har tvingat CWI att erkänna att det som skedde i Libyen var en revolution. Men sedan sätter CWI punkt. Det finns ingen oberoende arbetarrörelse. Och revolutionen är allvarligt hotad. Istället för att påpeka det uppenbara, att det saknas en oberoende arbetarrörelse efter 42 år av Khadaffis diktatur, borde CWI besvara följande frågor:
– Hade det varit bättre om rebellerna vägrat be Nato om hjälp – och därmed krossats den 19 mars, tillsammans med tiotusentals civila libyer i Benghazi och därefter Misrata och en rad andra libyska städer? Det var nämligen vad CWI föreslog rebellerna.
– Är framtiden för en arbetarrörelse i Libyen bättre idag än om Khadaffi hade segrat? Det är en annan fråga som CWI – i ärlighetens namn – borde besvara.
Men denna ärlighet återfinner vi inte i CWI:s läger. En organisation vars hela struktur är byggd på att alltid uppvisa framgång efter framgång – även när sådana lyser med sin frånvaro, även på det analytiska planet – kan naturligtvis inte erkänna att man haft totalt fel i sin analys av Libyen. Därför varnar nu CWI för att revolutionen befinner sig i fara. Och jämför vi med arbetarrörelsens styrka i Ryssland i oktober 1917 så är arbetarrörelsen i Libyen definitivt mycket svagare. Men återigen: jämför vi med den ställning som arbetarrörelsen skulle ha haft i Libyen, idag, efter att Khadaffi hade tillåtits att gå in i Benghazi den 19 mars 2011, så är arbetarrörelsens ställning i Libyen betydligt mycket starkare. Och jämför vi med vad arbetarrörelsen i Libyen skulle kunna bli i framtiden så ser det ljust ut – om vi jämför med vad som hade varit fallet om Khadaffi hade tillåtits att segra (det alternativ som CWI, i praktiken, erbjöd rebellerna).
Vi samlar nu in pengar för att stötta den framväxande fackföreningsrörelsen i Libyen. Vi råder CWI, med all sin oro för händelseutvecklingen i Libyen och för sin egen analys, att göra detsamma. Det kanske går att, om inte rädda, så åtminstone förbättra CWI:s eftermäle i Libyenfrågan. Och för att riktigt gnugga in denna sanning så vill vi upprepa: i Libyen har historien inte tagit slut.
Detta gäller även för CWI.
Davis Kaza
Jan Hägglund