När jag började på Umedalens Sjukhus 1973 så var det vanligt att vi hade uppemot 30 boende på varje avdelning. Arbetssättet kan väl diskuteras idag.
Idag skulle man tycka att det var lite av ”löpande band”-principen. Ett exempel: man hade olika sysslor – några tog upp de boende från sängen och följde dem till duschen där någon annan tog över och duschade personen. Sedan hjälpte en tredje personal till med att ta på underkläder och följde med till dagrummet där man klädde på den boende från en gemensam klädvagn.
Det mest negativa var väl att män och kvinnor blandades både i duschrummet och vid påklädning. Men då tyckte alla ”från förr” att det var ett bra arbetssätt. På den tiden var vi så stor arbetsstyrka att man kände att man med råge hann det man skulle göra under dagen. Vidare hade man en bra marginal till att göra det där lilla extra, vi kunde fara ut på olika aktiviteter utan att verksamheten blev lidande. Vi hade en minibuss som vi kunde låna för det.
Sedan blev det allt kärvare för aktiviteter under 80-talet, samt allt större nedskärning av personalen och fler besparningar. Under 90-talet började det dessutom komma allt mer extra arbetsuppgifter utöver vården, som gjorde att allt mer tid upptogs av detta istället för den boende.
De nya arbetsuppgifterna kunde t ex vara: beställa mat, beställa från förråd, beställa blöjor samt mer dokumentation på dator. Allt detta gjorde att själva vårdarbetet kom mer och mer i andra hand, samt att ”guldkanten i tillvaron” för de flesta boenden blev obefintlig.
Till följd av detta började personalen känna sig allt mer slutkörd och otillräcklig efter arbetsdagen över att inte ”räcka till”. Under en stor del av 90-talet och framåt var det alltid orden nedskärning och besparning som blev vanliga uttryck för att beskriva vården.
När jag började kändes det riktigt OK angående äldrevården men nu tänker jag ibland: ”fy för att bli gammal och i behov av någon form av vård”.