Juholts hyresersättningsskandal har kastat in socialdemokratin och arbetarrörelsen i sin svåraste kris hittills. Efter att åklagaren lagt ned åtalen mot Juholt och att partiets verkställande utskott uttalat sitt stöd för partiledaren kom den, för partiet, viktigaste domen: den från sina egna väljare.
I Sifo:s opinionsmätning, där 1000 personer intervjuades under perioden 17-21 oktober, får Socialdemokraterna 25,5 procent av rösterna. Det är den sämsta siffran för partiet sedan SIFO påbörjade sina mätningar 1967. S har förlorat 10 procentenheter på tre veckor vilket är det största raset som någonsin uppmätts för ett parti. Att de partier som tjänat på S nedgång är Moderaterna och Sverigedemokraterna understryker arbetarrörelsens problem. M ligger nu på 34,8 – vilket nästan tangerar partiets rekordnotering. Sd har, tack vare Juholt-affärerna, kravlat sig över 4%-spärren och ligger nu på 5,9 procent.
När det gäller förtroendet för Juholt är situationen ännu mörkare. Bara 15 % av 1000 tillfrågade personer svarade ”Juholt” på frågan om vilken av statsministerkandidaterna de har högst förtroende för. Hela 68 % föredrar Reinfeldt. Mest uppseendeväckande är stämningarna bland de socialdemokratiska kärngrupperna. Bland LO-medlemmarna leder Reinfeldt med 53-14 och bland de som av SIFO klassas som ”arbetare”, är Reinfeldts ledning 68-15. Av socialdemokraternas egna väljare har mindre än hälften (47 %) Juholt som sin ”favoritstatsminister”! Om Alliansen ska besegras i valet 2014 krävs en scenförändring.
Juholt-skandalen har tvingat det Socialdemokratiska partiet till ett val mellan pest och kolera. Om Juholt hade avgått hade partiet riskerat en uppslitande strid – troligen ännu hårdare än den öppna dragkamp som utbröt efter att Sahlin tvingades avgå. Detta scenario ville ingen av de båda försvagade falangerna inom partiet uppleva. Den falang som står närmare fackföreningsrörelsen, och som lanserade Juholt, har varken något politiskt program eller någon ny kandidat för partiledarposten. Den fackföreningsfientliga gruppen runt Sahlin, som försvagats av valnederlaget och Primeskandalen, verkar föredra att behålla en partiledare utan auktoritet framför en ny öppen strid i partiet.
Det andra alternativet, att behålla Juholt som partiledare, kan visa sig vara ett ännu sämre val. Juholt kan komma att bli ett irreparabelt sänke i valrörelsen 2014. Hur ska Juholt, med trovärdighet, kunna tala om ökande klassklyftor när han själv fuskar med bostadsbidraget trots en inkomst på 144 000 kronor per månad? Hur ska han kunna göra anspråk på att styra landet när det stormar i den globala ekonomin, om han inte ens kan sköta sina egna reseräkningar?
Det är dock för tidigt att ge upp hoppet om att kunna besegra Reinfeldt i valet 2014. Alliansregeringen står ännu inför stora problem. Om krisen inom eurozonen fördjupas kommer exportindustrin, och därmed svensk ekonomi att drabbas hårt – med ökande arbetslöshet som följd. Detta utan att regeringen har något egentligt program för att utveckla svensk industri eller för att försvara jobben. De historiska skattesänkningarna, och angreppen på arbetslösa, har ökat klyftorna men inte minskat arbetslösheten. Senast under krisen för SAAB Automobile har Alliansregeringen gett svenska folket ett praktexempel på sin handfallenhet.
Ska Reinfeldtregeringens svaga politiska program kunna avslöjas krävs en scenförändring. Arbetarrörelsen måste presentera idéer för att motverka avindustrialiseringen av Sverige samt för att försvara jobb och arbetsvillkor. Aldrig tidigare har behovet av ett nytt landsomfattande socialistiskt arbetarparti varit tydligare.