Strävan efter ett enigt agerande utåt – baserat på en fri intern diskussion
Arbetarpartiet höll sin första kongress i november 2011. På kongressen antogs tre dokument som nu utgör Arbetarpartiets politiska plattform. Det är vår målsättning att vidareutveckla dessa dokument till ett partiprogram. Denna artikel sammanfattar innehållet i Kongressdokument 1 med namnet:”Partiets grundläggande arbetsformer ett enigt agerande utåt – baserat på en fri intern diskussion”.
I. Arbetarpartiets grundläggande arbetsformer består av följande strävan: ett enigt agerande utåt – baserat på en fri intern diskussion. Denna ”formel” – strävan efter ett enigt agerande utåt baserat på en fri intern diskussion – bygger på Arbetarpartiets allra mest grundläggande uppfattning om samhället och om vår roll i detta samhälle. Vår grundläggande uppfattning består i att vi lever i ett klassamhälle där de två huvudklasserna är arbetarklassen och borgarklassen (eller den ekonomiska borgerligheten symboliserad av kapitalisterna i familjen Wallenberg).
Borgerligheten (som ej ska förväxlas med de arbetare som röstar på de borgerliga partierna) kännetecknas av dess väldiga ekonomiska makt samt dess kontroll av Staten i form av polis, militär och rättsväsende. Arbetarklassen kännetecknas av att den utgör samhällets absoluta majoritet av människor i arbetsför ålder samt att den är organiserad i fackföreningar. År 1900 fanns det tio procent företagare (kapitalister) i samhället. Hundra år senare (år 2000) var antalet under fyra procent. Men av dessa är det ett försvinnande litet antal personer som besitter någon verklig makt över ekonomin och samhällsutvecklingen. Den andel av befolkningen som lever av sin lön, eller av den pension som är baserad på tidigare lön, är helt dominerande.
Arbetarklassens väldiga styrka visar sig då den agerar enhetligt, som klass, t ex via sina fackföreningar. Detta skedde i samband med storkonflikten 1980. Då tog det endast arbetarklassen tio dagar att besegra både den ekonomiska borgerligheten (kapitalisterna) samt den borgerliga regeringen. Kungen fick be facket om lov för att åka på statsbesök och borgarpressen fick be facket om lov när det gällde att trycka, och sprida, sina fackföreningsfientliga artiklar. Arbetarklassens överväldigande styrka beror på att den utför produktionen i samhället. Och att den därför också kan stoppa produktionen och därmed, både direkt och indirekt, ta kontroll över samhället.
Den ”riktiga” borgerligheten (kapitalisterna) utgörs alltså av en liten, socialt isolerad, skara. För dessa kapitalister är det därför en fråga, på liv och död, att de lyckas med två politiska målsättningar. Dels att bygga en social allians med de ”övre” skikten bland löntagarna, typ befäl inom polis- militär- och rättsväsende; läkarkåren med dess stab av avdelningschefer, psykologer och administratörer; mediefolket med alla kändisjournalister och kändisar inom mode, film och idrott. Samt med småföretagarna. Dels att knyta till sig ledarna inom arbetarrörelsen: både fackföreningstopparna och den politiska nomenklaturan inom socialdemokratin och dess svans Vänsterpartiet. Den första alliansen är av avgörande vikt för att borgerligheten ska kunna bryta sin sociala isolering. Den andra alliansen (med ledarna för arbetarrörelsen) syftar till att förhindra konflikter som den 1980 i vilken arbetarklassen lär känna sin egen styrka.
II. Arbetarpartiets mest grundläggande politiska uppfattning är att vi lever i ett klassamhälle. Vår allra mest grundläggande roll är vårt medvetna ställningstagande för arbetarklassen – mot borgerligheten.
Då borgerligheten försöker splittra arbetarna genom att knyta till sig de övre skikten bland löntagarna (den s k medelklassen), då är det Arbetarpartiets uppgift att försöka ena arbetarklassen genom att visa på olika löntagargruppers gemensamma intressen (inklusive de vanliga polisernas och militärernas). Där borgerligheten försöker knyta upp ledarna inom arbetarrörelsen för att förhindra konflikter, där försöker Arbetarpartiet påvisa behovet av strejker och andra kampmetoder för att arbetarklassen ska kunna slå vakt om löner och övriga livsvillkor. Samt känna sin egen styrka.
Detta betyder att vi bygger upp vårt parti mitt i ett klassamhälle, där kampen mellan klasserna pågår oavbrutet, om än i en rad olika former; vi bygger upp vårt parti i strid med a) den ekonomiska borgerligheten, b) Staten, samt med c) dagens ledare för arbetarrörelsen. Detta gör att vårt parti måste ställa andra krav på sina medlemmar och organisation än vad man gör i ett parti vars aktivitet präglas av studiecirkelverksamhet.
III. Vi bygger upp ett parti för strid. Det är detta som ligger bakom vår strävan efter ”enighet i handling utåt – baserad på en fri intern diskussion”. Den som förstår denna formulering rätt upptäcker skillnaden mellan enigheten och friheten. Friheten gäller för den interna diskussionen som partiet strävar efter före handlingen. Enigheten gäller för partiets handlingar, när diskussionen är över, och det är dags att ta strid. Det är bara odemokratiska organisationer som inte strävar efter en fri intern diskussion, då detta är möjligt, t ex vid utarbetande av ett handlingsprogram eller valmanifest. Det är bara studiecirkelliknande organisationer, utan syfte att förändra samhället (och som själva inte deltar i klasskampen utan som endast kommenterar andras kamp på ett tryggt avstånd) som inte kräver ett enat uppträdande av sina medlemmar under exempelvis en strejk eller en valrörelse.
Arbetarklassens försvarskamp, mot en allt brutalare borgerlighet, kräver ett socialistiskt arbetarparti med förmåga att slå tillbaka angrepp. Detta kan bara ske genom att partiet arbetar för att skapa djupa rötter på arbetsplatser och i lokala fackföreningar genom att delta i de dagliga striderna samtidigt som medlemmarna för fram sitt socialistiska program. För att utarbeta rätt strategi, och skiftande taktiker, måste partiet föra en ständig inre diskussion där olika metoder utvärderas kontinuerligt. Men inför en medlemsomröstning i facket – där en del av fackledningen vill använda strejkvapnet för att mobilisera arbetarnas styrka för ett bättre avtal, medan en annan del av den fackliga ledningen vill anta ett sämre avtal utan strid – måste partiet uppträda enhetligt och stödja den del av den fackliga ledningen som vill använda medlemmarnas styrka. Återigen: Då är det ett enat agerande utåt som gäller.
Under perioder inom partiet, med fri intern diskussion, kan majoriteter och minoriteter uppstå. Såväl majoriteter som minoriteter har rättigheter och skyldigheter, bland annat när det gäller att inte låta en intern diskussion underminera det kontinuerliga arbetet för att stärka partiet; inte låta diskussionen bryta sönder partiets grundläggande enighet och goda interna stämning.
IV. I längden kommer diskussionerna, och hela partiet, att domineras av de som regelbundet deltar i partiföreningarnas basverksamheter. Detta kommer att vara arbetare och andra löntagare samt ungdomar. Det kommer inte att vara partikarriärister som hamnat hos oss av misstag.
Arbetarpartiet behöver givetvis en partistyrelse och ett arbetsutskott. Men det är partiföreningarnas medlemsmöten som utgör partiets verkliga grundval. Det är i samband med dessa möten, i vardagsarbetet, som partimedlemmar kommer att erhålla respekt för sin insats. I Arbetarpartiet finns det inga genvägar till respekt.
I den tidsepok vi nu lever behöver partiet teoretiska kunskaper som aldrig förr, exempelvis för att förstå den djupa kris kapitalismen genomgår. Samtidigt behöver vi lyfta fram de nya praktiska erfarenheter som vi får av ett intensifierat arbete på arbetsplatser, i skolor och i fackföreningar. Det gäller att hitta en riktig balans mellan nya teoretiska kunskaper och nya praktiska erfarenheter. Det är på partiföreningarnas medlemsmöten som denna balans kommer att skapas (nötas fram). Det är de medlemmar som regelbundet deltar på partiföreningarnas möten som kommer att skapa denna balans. Medlemsmötena utgör partiets ryggrad och bas. Medlemmarna kommer att få sin viktigaste skolning genom att delta i partiets basverksamhet. Medlemmarna kommer att ge sitt viktigaste bidrag, i uppbygget av partiet, genom att delta i partiets basverksamhet. Och basverksamhet kommer att utgå ifrån, och dess resultat kommer att summeras på, partiföreningarnas medlemsmöten.
Medlemmar som varit aktiva i basarbetet, och som därför en gång fått förtroendet att sitta i en styrelsen, ska inte kunna ”övervintra” i denna styrelse (utan att fortsätta att delta i partiets regelbundna basarbete). Detta riskerar att skapa ”konferenslejon”, eller partikarriärister, vars arena inom partiet utgörs av ett överdrivet engagemang i samband med konferenser eller studiedagar. Ingen medlem ska kunna ersätta ett bristande deltagande i partiets basverksamheten (t ex deltagande på medlemsmöten, tidningsförsäljning, bokbordsverksamhet, tidnings-, arbetsplats- eller fackligt arbete) genom att hålla många inlägg på en konferens.
Samtidigt vill vi understryka följande: det är absolut inget konstigt i att en medlems aktivitet förändras över tiden. Efter en aktiv period kan det komma en mindre aktiv tid som sedan åter följs av en mer aktiv period. Problemen uppstår om en medlem, till varje pris, vill hålla sig kvar i exempelvis en styrelse eller i kommunfullmäktigegruppen, utan att samtidigt delta i partiets basarbete. Detta är inte acceptabelt inom Arbetarpartiet. Och det kommer inte att fungera i den ”platta” organisation som vi strävar efter (där partiföreningarnas medlemsmöten utgör partiets grund).
Medlemsmötet är det mest grundläggande ”ledet” i partiet. Det är genom att delta på dessa som varje ny medlem växer in i partiet och finner sin roll. Återigen: det finns inga genvägar i Arbetarpartiet.
V. Arbetarpartiet har kastat av sig odemokratiska traditioner. Detta skedde i samband med att vi lämnade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och dess tidning Offensiv. En av dessa odemokratiska traditioner utgjordes av en förvriden ”demokratisk centralism”. Denna tog sig bl a uttryck i att ledamöterna i ett oenigt Verkställande Utskott (VU) ofta tvingades uppträda enigt gentemot Partistyrelsen (PS). Ledamöterna i PS kände ofta en alldeles för hård press att inte ta upp viktiga åsiktsskillnader inför hela partiet på exempelvis kongresser. PS-ledamöter som inte fogade sig frystes ut och utsattes för politiska repressalier av VU:t. Dessa PS-ledamöter förvägrades hålla inledningar på partistyrelser och kongresser; de kunde förtalas genom att exempelvis beskrivas som ”förvirrade”. Helheten av denna förvridna form av ”demokratisk centralism” bidrog till att skapa ett icke demokratisk parti. Förhållandena inom RS avslöjades, med all önskvärd tydlighet, i ett brev från RS partiordförande. Där framgick det att VU:t i RS, redan i februari 2010, i hemlighet planerade utrensningar efter valet i september samma år. Utrensningarna riktades mot just ”tjuriga” PS-ledamöter, som sedan länge frysts ut samt utsatts för politiska repressalier, men som ändå inte böjt sig för VUt:s förvridna form av demokratisk centralism.
Arbetarpartiet lämnar också bakom sig en annan tradition. Denna bestod av förekomsten av en gräddfil inom RS. Trots en bristande på basaktivitet kunde vissa medlemmar lyftas upp och ges en påfallande möjlighet att skriva i tidningen Offensiv. Det som krävdes för att komma i åtnjutande av gräddfilen var kombinationen av en anpasslighet till VUt:s önskningar och en förmåga att göra en viss typ av inlägg (ofta baserade på citat och utdrag ur någon affärstidning) på partistyrelser eller kongresser. En gräddfil innebär alltid en nedvärdering av de strävsamma men blyga. Ansvaret för denna mentalitet ska emellertid inte läggas på de som utgjorde en del av ”gräddfilen”. De bidrog ju trots allt. Ansvaret ska läggas på de som separerade medlemmar utifrån en bedömning om de ”dög” till att skriva eller om de bara ”dög” till att samla pengar på torgen. Det fanns en mycket obehaglig mentalitet inom RS där en av de mest framstående ledamöterna inom VU talade med andra PS-ledamöter om att utvecklingen inom RS hade skapat en för ”egalitär” (jämlik) organisation! Detta uttalande är något som döljer en människo- och partisyn som definitivt inte hör hemma i en socialistisk organisation. Eller inom arbetarklassen. Inom Arbetarpartiet strävar vi just efter en ”egalitär” (jämlik) organisation. Detta i bemärkelsen att alla måste delta i basaktiviteten för att vinna respekt. Det finns inga genvägar – inga gräddfiler – där vissa kan hålla sig borta från partiföreningarna basverksamhet genom att hänvisa till ”viktigare uppgifter”.
VI. De regelbundna medlemsmötena inom partiföreningarna kommer att utgöra den grundläggande basen för verksamheten inom Arbetarpartiet. Detta både för partiets aktiviteter och för den interna demokratin. Ledamöterna i fullmäktigegruppen är underställda de beslut som tas på partiföreningarnas medlemsmöten (och alla arvoden som ledamöterna i kommunfullmäktige får tillhör partiet). Det är det regelbundna deltagande i basaktiviteterna som utvecklar enskilda medlemmar och hela partiets förmåga till ett enigt och slagkraftigt agerande men också den levande interna diskussionen.
Återigen: det finns ingen genväg till respekt inom Arbetarpartiet. Vår strävan efter ett enigt agerande utåt – baserat på en fri intern diskussion – kommer att finna sina former på partiföreningarnas regelbundna medlemsmöten. Vår inställning kommer att provocera varje partikarriärist (folk som är vana vid att det räcker med att hålla anföranden på konferenser och skriva mittsidor i tidningen) men hoppa över basaktiviteten. Det är bra. Samtidigt kommer vår inställning att förstås av varje arbetare. Det är ännu bättre.
Vi har valt vårt partinamn med omsorg: Arbetarpartiet.
Jan Hägglund
Frank Pettersson