Inrikes

Gemensam kamp mot alliansen – med ett socialistiskt program

Jan Hägglund
Publicerad i
#29
Lästid 4 min

Arbetarpartiet utgör en socialistisk del av arbetarrörelsen. Det är vår uppgift att bekämpa högerpolitik oavsett om landet styrs av Reinfeldt eller av Socialdemokraterna; oavsett om det råder ett kampuppsving på arbetsplatserna eller om stämningen präglas av passivitet.

Vi försöker ta enhetsinitiativ och kämpa tillsammans med andra för bättre avtal och mot nedskärningar. Samtidigt slår vi vakt om vår politiska identitet. Vårt alternativ till Alliansens politik är inte av typen ”moderaterna light”. Istället visar vi på behovet av löntagarkontroll över företagens enorma vinster och demokratisk styrning av investeringarna. Vårt mål är att vinna gräsrötterna, inom och utanför arbetarrörelsen, för socialistiska lösningar. Därmed utmanar vi även det högervridna etablissemanget inom arbetarrörelsen. Arbetarpartiet intar ett aktivt förhållningssätt till denna rörelse.

Arbetarpartiet tar avstånd från vänstersekterismen. Under valrörelsen 2010 uppmanade vi folk att rösta på Arbetarpartiet i valen till kommun och landsting. Men i riksdagsvalet uppmanade vi alla att använda den socialdemokratiska valsedeln som ett verktyg för att fälla Reinfeldts regering. Samtidigt uppmanade vi samma väljare att förbereda sig för att ta strid mot den högerpolitik vi ansåg skulle komma att föras även under en röd-grön regering.

Som en del av arbetarrörelsen är det självklart för oss att delta i gräsrötternas kamp för att fälla Alliansen, med våra egna socialistiska argument som grund. Det är en oändlig skillnad mellan Arbetarpartiets hållning och inställningen hos vänstersekterna. Dessa sekter deltog inte i kampen för att fälla Reinfeldt 2010. I stället propagerade de för att väljarna skulle lägga sin riksdagsröst på dem själva (en sekt fick 1 507 röster – i hela landet). Just denna vänstersekt ansåg inte att det spelade någon roll om Reinfeldt segrade en andra gång i valet 2010. Skälet var, enligt sekten, att S hade omvandlats till ett traditionellt borgerligt parti och att det därför inte fanns någon egentlig skillnad mellan S och exempelvis FP (samt övriga partier i alliansen). Inför valet 2014 kommer vänstersekterna återigen att förklara att det inte spelar någon roll om det blir Reinfeldt som vinner valet, detta eftersom S numera är ett helt igenom borgerligt parti. Vi i Arbetarpartiet tar helt och hållet avstånd från denna vänstersekterism.

Arbetarpartiet utgår ifrån behovet att stärka självförtroendet och kampviljan ute på arbetsplatser och i fackföreningar. Vi kommer att göra allt för att hindra Alliansen från att vinna en tredje valseger. En sådan seger kommer tveklöst att leda till en ännu mer uppgiven stämning. Arbetarpartiet metod, att arbeta för att stärka självförtroendet och kampviljan, gör att vi kommer att delta aktivt i kampen för att fälla Alliansregeringen i valet 2014 (precis som vi gjorde 2010). Samtidigt som vi varnar för den högerpolitik som även S och V kommer att försöka föra efter en eventuell valseger.

Men reducerar vi oss då inte till socialdemokratiska valarbetare? Motfrågan blir: hur kommer självförtroendet och kampviljan att bli ute på arbetsplatser och i lokala fack om arbetarna lyckas fälla Reinfeldt 2014, sett i jämförelse med hur stämningen kommer att bli om Alliansen segrar en tredje gång? Svaret är givet. Självförtroendet och kampviljan skulle stärkas enormt om Alliansen kunde besegras i nästa val.

De arbetare som känt att de klarat av att fälla Reinfeldts regering kommer inte bara att låta sig köras över av en S-V-regering som fortsätter högerpolitiken. Detta är utgångspunkten för Arbetarpartiets satsning på att, tillsammans med arbetarrörelsens gräsrötter, fälla Alliansen i nästa val. Denna kamp mot Alliansregeringen bedriver vi på grundval av vårt socialistiska program som understryker behovet av arbetar- och löntagarkontroll över vinster och investeringar.

Unik delaktighet och kraftsamling inför kongressen

I praktiken började kongressen mån 26 sept. Det var då det första utkastet till Dokument 1 ankom till medlemmarna. Varje dokument var sedan ute på en ”medlems-remiss” under en period på tre veckor. Dokumenten kunde tas upp på tre, på varandra följande, medlemsmöten. Det inkom en rad både skriftliga och muntliga synpunkter. Synpunkterna framfördes under medlemsmötena men också vid informella träffar, per telefon och via mail. Under hela denna process fördjupades och förbättrades de ursprungliga utkasten. Detta skapade en tidigare aldrig skådad delaktighet i utarbetandet av, och uppslutning kring innehållet i, kongressdokumenten. Ett liknande förfarande genomfördes inför de fyra olika valen samt vad gällde verksamhetsplanen. Tonfallet var hela tiden kamratligt. Medlemmarna i partiet genomförde en imponerande politisk kraftsamling inför kongressen och därmed även inför framtiden.

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar