Sedan den ekonomiska krisen inleddes år 2008 har högeralliansen trummat fram budskapet att regeringen ”tar ansvar”. I debatter i riksdagen och på TV har Reinfeldt, Borg och de andra upprepat detta som ett mantra. Men bakom detta mantra gömmer sig ett misslyckande med att bekämpa arbetslösheten och en häpnadsväckande brist på politik mot en kommande nedgång i ekonomin.
De senaste veckorna har borgerliga politiker och ledarskribenter ”gottat sig” i Juholt-skandalen och krisen inom arbetarrörelsen. Bakom ”gottandet” finns ett desperat försök att skyla över alliansens misslyckande.
Alliansen valdes år 2006 på löftet att sätta människor i arbete och avskaffa utanförskapet. Redan år 2008, i samband med finanskrisen, visade dock alliansen att den saknade en politik för att försvara jobben. Man räddade bankerna, sänkte skatterna för de rika och fortsatte att slå mot sjuka och arbetslösa. Men jobben – dom försvann.
Under alliansregeringens fem år vid makten har utanförskapet istället ökat. Hundratusentals har fått känna på effekterna av den sänkta a-kassan. Enligt Arbetsförmedlingen var 670 000 människor arbetslösa eller deltog i ett program någon gång under de första sju månaderna år 2010. Motsvarande siffra för år 2009 var 730 000 personer. Av dessa fick bara en av fem ut 80 % av lönen i a-kassa.
Alliansen verkar helt sakna idéer. I höstbudgeten backade man från det femte jobbskatteavdraget med argumentet att de oroliga ekonomiska tiderna uteslöt stora skattesänkningar. I praktiken var detta ett sorts erkännande om att jobbskatteavdragen inte ökat sysselsättningen som alliansen påstått. Effekten av reträtten är att det enda egentliga förslag som regeringen presenterat för att möta den globala nedgången i ekonomin är – en sänkning av restaurangmomsen. Jämfört med de mörka krismoln som tornar upp sig framstår förslaget som minst sagt fjuttigt.
Enligt EU-kommissionen kommer Sveriges BNP växa med 1,4 procent under 2012. Detta är nästan en halvering jämfört med den senaste prognosen som förutspådde en tillväxt på 2,5 procent (maj 2011). Arbetslösheten väntas bita sig fast på sin nuvarande, höga, nivå (7,4 %). Nedgången redan börjat märkas inom industrin, bland annat genom minskad orderingång. Vissa industriföretag har även börjat sparka personal. 400-450 visstidsanställda på Volvo LV och 450-500 på Scania kommer att få gå den närmaste tiden. På Sandvik har 365 fast anställda varslats.
Till detta ska läggas effekterna av eurokrisen (se sid 4-5). Svensk ekonomi är oerhört beroende av export till andra länder i Europa. Värdet av exporten motsvarar hälften av Sveriges BNP. Av exporten går ca 70 % till länder i Europa (källa: Exportrådet). Exportens betydelse understryks av utvecklingen sedan krisen år 2008-2009. Under år 2010 och början av 2011 har industrins exportleveranser nästan återhämtat sig till nivåerna strax innan kraschen 2008 (källa: SCB). Leveranserna till hemmamarknaden ligger dock fortfarande kvar på låga nivåer. En liknande trend går att utläsa när det gäller industrins orderingång. Detta understryker hur beroende Sverige är av omvärlden – och av exportindustrin.
Regeringen saknar dock både insikt om industrins betydelse och ett program för att försvara industrijobben. Detta visades inte minst av regeringens huvudlösa agerande i turerna kring Saab Automobiles överlevnad. Man framställde gång på gång företaget som en förlustmaskin, man hindrade intressenter från att investera och man tog fram tvivelaktiga rapporter i syfte att förminska Saabs betydelse för svensk ekonomi. Men det är just på högteknologisk industri, så som Saab, som den svenska välfärden vilar.
Det enda som i dagsläget gör att Alliansen fortfarande leder i opinionen är bristen på trovärdiga politiska alternativ. Trots att Juholts första tid som ledare för Socialdemokraterna präglades av obeslutsamhet och brist på ett tydligt program, så hade oppositionen börjat knappa in i opinionen innan Juholt-skandalen.
Runt om i Europa har de sittande regeringarna i allt fler länder ställts till svars för sin handfallenhet inför krisen. Också i Sverige kommer en fördjupning av den ekonomiska krisen obönhörligen att ställa frågan om försvaret av jobben på dagordningen. I det läget kommer det inte räcka för Alliansen med fagra ord om ”ansvar” eller med att peka finger mot sina motståndare. Valet 2014 är långt ifrån avgjort.