Inrikes

Valet av Sjöstedt innebär ett nytt parti – under samma namn

Jan Hägglund
Publicerad i
#31
Lästid 7 min

Vänsterpartiet har brutit med stalinismen – men också med socialism och klasskamp

Valet av Jonas Sjöstedt innebar slutpunkten på den politiska dragkamp som pågått alltsedan Sovjets dåvarande ledare, Nikita Chrusjtjov, avslöjade Stalins ofattbara brott år 1956. Denna, över 50-åriga, dragkamp har fått sina kanske mest symboliska uttryck genom fem byten av partiledare och två namnbyten på partiet. Och genom valet av Sjöstedt har V nu kapat sina historiska rötter.

Det fanns länge en väldig skillnad mellan Socialdemokraterna och Skp. Under Andra Världskriget var skillnaden så stor att S (tillsammans med dåvarande M, FP och C) satte medlemmar från Skp i så kallade arbetsläger (koncentrationsläger), bl a i Storsien i Norrbotten. Motivet var att Skp tog order från Moskva. Idag finns inte sådana skillnader mellan S och V. Alla vet att dessa två partier – tillsammans med MP – satsade på att bilda en s k röd-grön regering i det senaste valet.

Alla partier har naturligtvis förändrats sedan Andra Världskriget. Men om ett parti, helt och hållet, bryter med sitt tidigare program och arbetsmetoder och just därför även byter namn, inte en utan två gånger, så är det inte längre samma parti. Detta är fallet med Vänsterpartiet idag. Tiden kommer att visa att just valet av Sjöstedt borde betecknats som en grundningskongress för bildandet av ett nytt – och mindre – socialdemokratiskt parti.
Vi ska i korta drag berätta historien om hur Skp/Vpk upphörde att existera. Och hur dagens V föddes genom valet av Jonas Sjöstedt. Denna historia är starkt förknippad med byten av ledare och namn.

Ledare och program
1964: Under Hermansson tog Skp sina första, försiktiga, steg bort från sitt beroende av Sovjet. Och låt oss tala klarspråk. Partiets beroende bestod inte bara av en solidaritet med det land som till priset av 25 miljoner döda besegrade Nazi-Tyskland. Beroendet bestod även av mutor i form av reda pengar och semesterresor till bl a Sovjet och dåvarande Östtyskland (DDR). Plus ”skolning”.

Hermanssons försök att distansera sig underströks av 1967 års namnbyte till Vpk. Begreppet ”kommunism” kompletterades med begreppet ”vänsterparti”. Syftet var tvåfaldigt. Dels att bredda partiets bas (man skulle inte behöva vara kommunist för att rösta på, eller bli medlem i, partiet). Dels att distansera sig från Sovjet, som använde våld, bl a mot folkliga resningar i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien.

1975: Under Lars Werner stoppades ”frigörelsen”. Istället intensifierades kontakterna med Öst-staterna under slutet av 70-talet. Werners politiske sekreterare berättade för ”Kalla Fakta” att hela Vpk-etablissemanget åkte runt i öst och vädjade till bl a Sovjet och DDR att bibehålla kontakterna med partiet (och inte med utbrytningen Apk). Reste gjorde även partiets ungdomsförbund, som stod extra nära regimerna i öst. En av de mest okritiska till stalinist-staterna var Lars Ohly, då en ledande person inom ungdomsförbundet. Partiledningen var även flitiga besökare på bl a östtyska ambassaden i Sverige. Till de mer osmakliga inslagen, från Kalla Fakta, hör att Lars Werner både tiggde (och fick) sprit, resor och presenter. Men den värsta, kända, politiska skandalen efter kriget ägde rum 1978. Vpk hade utarbetat ett s k ”demokratiskt manifest” till sin kongress. I detta kritiserades bristen på demokratiska fri- och rättigheter i Öst. För att stoppa manifestet hotade delegationen från Sovjet att lämna kongressen. Detta resulterade att manifestet drogs tillbaka! Så sent som 1978 hade alltså Sovjet, i praktiken, en politisk vetorätt inom Vpk. Under Werner sker alltså en kraftfull reaktion på Hermanssons, försiktiga, försök till frigörelse. Trots detta byter Vpk namn till V under Werner (1990). Men namnbytet måstes ses mot bakgrund av en pågående upplösning av både Sovjet och resten av öst-blocket.

1993: Gudrun Schyman utgör i sin tur en politisk reaktion på Lars Werners ”beroende” av Öst. Hon blir den första partiledaren som tar avstånd från ”kommunismen” och ges stämpeln ”förnyare”. Men en långt viktigare politisk faktor än relationerna inom V är naturligtvis Sovjets sammanbrott 1991. De gamla stalinisterna inom V kan inte längre stödja sig på kontakterna med de en gång så mäktiga statsapparaterna i Öst. Oförmögen att utveckla en självständig politik byter Gudrun Schyman ut en krycka mot en annan. Istället för att stödja sig på statsapparaten i Sovjet beslutar sig de ledande inom V att stödja sig på statsapparaten i Sverige. Då Socialdemokraterna återtar makten 1994 påbörjar Göran Persson väst-världens hårdaste nedskärningsprogram. Vänsterpartiets nya identitet – efter Sovjets fall – formas under dessa år.  Av de nedskärningar och besparingar på 126 miljarder som genomförs fram till 1998 stödjer V (under Schymans ledning) 114 miljarder. Genom sin förmåga till dubbelspel lyckas Schyman dels få en aldrig tidigare skådad uppmärksamhet som S samarbetspartner, dels fånga upp de väljare som är djupt besvikna med S nedskärningar (trots att V under Schymans deltar i nedskärningarna). Detta innebär att V nästan fördubblas i riksdagsvalet 1998. Jonas Sjöstedt tillhör de som stöder den nedskärningspolitik som V deltar i.

En bestående effekt av Schymans ledarskap är att ett skikt vänsterpartister får smak på makten. På flera sätt. De får en möjlighet att förhandla med regeringspartiet S (även om det bara handlar om nedskärningar). Antalet V-ledamöter i riksdagen nästan fördubblades. Partiet kom att styra ca 100 kommuner tillsammans med S och MP. Överallt är V angelägna om att visa att de klarar av att regera. Innebörden är att de, så gott som alltid, väljer makten i stället för att försvara vård-skola-omsorg. I Stockholms landsting var partiet med och skar bort ca 6000 vårdjobb 1996. Då det kvinnodominerade facket Kommunal går ut i strejk år 2003 når partiet sitt absoluta lågvattenmärke. Heltidspolitiker från V agerade strejkbrytare!

2004: Lars Ohly väljs till ny ordförande. Han utgör återigen en reaktion – på föregångaren och ”förnyaren” Schyman. Redan 2003 ses Jonas Sjöstedt som ”förnyarnas” alternativ efter Schyman, men stämningen på kongressen är för Ohly. Valet av Ohly skapar dock en ny spricka inom V. Denna gång handlar det dock inte främst om synen på det upplösta Sovjet. Det handlar mer om att det nya skikt av vänsterpartister som vuxit fram under Schyman – och som vant sig vid makt, privilegier och nedskärningar – inte känner sig inte tillfreds med att den omvandling av V som skett sedan Werners avgång bromsas upp genom valet av Ohly. Johan Lönnroth, ekonomisk expert för V, försvarar hårt partiets samarbete med Göran Persson och därmed också V:s nedskärningspolitik. Lönnroth tar även initiativ till ”Vägval Vänster” – som under en period blir forum för oppositionen mot de segerrika traditionalisterna runt Lars Ohly.

Ohly verkar dock inte alls ha förstått de nya förutsättningarna efter stalinismens sammanbrott i Östeuropa och de nya vindarna i Kina. Under förnedrande former tvingas han 2005 sluta att kalla sig för kommunist samt även lämna Svensk-Kubanska Föreningen. Ohly visar sig inte heller slå vakt om välfärden på ett bättre sätt än Schyman. Då Ohly valdes sågs han som en representant för partiets ”vänster”. Men inte heller detta kan han leva upp till. I samband med det röd-gröna samarbetet inför valet 2010 kompromissar han bort nästan alla av partiets hjärtefrågor. Några exempel: kravet på 6-timmars arbetsdag, motståndet mot pensionsreformen, 95 procent av alliansens jobbskatteavdrag, sänkt fastighetsskatt, fortsatt samarbete med Nato, EU-motståndet överges och betyg fr o m årskurs 9.

Ohlys dubbla misslyckande plogar vägen för en total triumf för ”förnyarna”. Dels sviker han den krympande skara som vill kalla sig kommunister och vurmar för Kuba. Dels visar det sig, då det kommer till kritan, att partiet under Ohly inte heller står upp mot nedskärningarna. Nederlaget för de röd-gröna, i kombination med försvagningen av S, innebär slutet för ”traditionalisterna”. De kan varken luta sig mot Sovjet eller mot socialdemokratin. För första gången måste V klara sig självt.

Detta innebär att partiet, varken i ord eller handling, har råd att utmana kapitalismen. Det som nu gäller är två saker: dels att vinna väljare, dels att tillgodose det nya skikt som Schyman öppnade dörren för. Och personen som ska göra detta har väntat i kulisserna sedan 2003. Sammanbrottet för Sovjet och östblocket, tillsammans med Ohlys oförmåga att utforma ett ”traditionalist-alternativ”, innebär det definitiva slutet för den tradition från Skp/Vpk som under ca 20 år lyckats leva vidare inom V. Men genom valet av Sjöstedt är kampen slut. I januari 2012 föddes ett nytt socialdemokratiskt parti i Sverige. Samtidigt avled arvet från Skp/Vpk.

Problemet är att Vänsterpartiet, under Sjöstedt, tillsammans med resterna av stalinismen även slänger ut klasskampen och socialismen.

Tabell: Partiledare och namnbyten
Partiledare, vald år Namnbyten, år
C H Hermansson 1964 Skp blir Vpk 1967
Lars Werner 1975 Vpk blir V 1990
Gudrun Schyman 1993
Lars Ohly 2004
Jonas Sjöstedt 2012