Vänsterpartiet och eurokrisen

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt vill ”avveckla Euron under ordnade former”. Enligt Sjöstedt (VF 9/12-11) ska ”den internationella valutamarknaden” bestämma hur mycket de nya nationella valutorna ska vara värda. I praktiken vill Sjöstedt alltså, med hjälp av den internationella valutamarknaden, avveckla Euron ”under ordnade former”.

En del i Sjöstedts EU-kritik är de nedskärningar som nu genomförs i Grekland, Portugal, Spanien osv. Istället vill han lösa krisen i dessa länder genom att införa nationella valutor. I praktiken är Sjöstedts lösning nationalistisk: varje land ska klara sig själv genom att devalvera (minska sin egen valutas värde gentemot andra valutor). Men den egentliga innebörden av en devalvering är att pengar överförs från löntagare och offentlig sektor till framför allt exportföretagen. Lönerna i exempelvis Grekland skulle kunna halveras över en natt. Och även om en devalvering genomförs är det inte säkert att krisen är över. De stora skulder som vissa av länderna har utomlands skulle nämligen bli ännu större om värdet på den egna valutan sjönk.

Sjöstedts kritik av EU:s nedskärningar klingar falskt mot bakgrund av det kraftfulla stöd som han ger till  de nedskärningar som Socialdemokrater, tillsammans med V, genomförde på 90-talet. I Svenska Dagbladet (2 sept 2011) skriver han att det var ”bra och nödvändigt” att Vänsterpartiet deltog i saneringen av ”statens finanser efter 90-talskrisen”, även om det ledde till en del negativa konsekvenser. Faktum är att dessa nedskärningar, som främst drabbade lågavlönade kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor, delvis hade som syfte att anpassa Sverige till EU:s konvergenskrav.

Ännu ett nationalistiskt inslag hos Sjöstedt är att han menar att Sverige, tack vare den egna ”valutan och stabila statsfinanser”, är i ett bättre läge än andra länder om Euron kollapsar (VF 9 dec 2011). Men fakta talar sitt tydliga språk. Sverige är ett av världens mest exportberoende länder. Exporten motsvarar över 50 % av svensk BNP. Nästan 70 % av denna export går till andra länder i Europa – huvuddelen till Eurozonen. En kollaps för Euron skulle drabba svensk ekonomi, arbetstillfällen och välfärd som ett hammarslag. En konkurrens mellan Europas länder om att devalvera sin egen valuta och på så sätt gynna sin egen export skulle vara ett ytterligare hot mot svensk, och europeisk, välfärd.

Även om Arbetarpartiet motsatte sig införandet av den gemensamma valutan 1999 inser vi att ett sammanbrott för Euron skulle få oöverskådliga konsekvenser. Den ”internationella valutamarknaden” skulle kasta sig över de försvagade medlemsländerna och deras valutor med en våg av spekulation. Ingen skulle veta hur mycket en viss valuta är värd. Därmed skulle det också vara omöjligt att veta om banker, företag eller stater kunde betala sina skulder och fakturor. Ekonomiska transaktioner som handel, lån och investeringar skulle stanna av. Arbetstillfällen och välfärd skulle drabbas av ett dråpslag (speciellt i ett läge där bankerna inte är nationaliserade!) Levnadsstandarden skulle riskera att sänkas till en nivå vi inte sett i Västeuropa på decennier.

Det finns ingen väg tillbaka. Istället för en kollaps för euron måste lösningen på krisen i Europa istället bygga på internationalistiskt samarbete mellan löntagarnas organisationer i olika länder, på att kampen mot nedskärningar och lönedumpning samordnas över hela kontinenten. Lösningen måste också bygga på en överföring av makt och tillgångar från storföretagens ägare till arbetare, pensionärer och ungdomar. Kapitalets EU och EMU-samarbeten måste utmanas av ett löntagarnas socialistiska Europa.