Makten över investeringarna

Den fråga som här ställs på dagordningen är vem/vilka som ska ha makten över de investeringar som möjliggörs av sparandet. Den som har makten över investeringarna har nämligen också makten att forma framtiden. Det är bl a om denna fråga – makten att forma framtiden – som detta (och även kommande) temanummer ska handla. Låt oss börja med pensionerna.

Fråga ett: Hur stort är pensionssparandet?

Det totala pensionssparandet i Sverige uppgick i slutet av år 2010 till hela 3 242 miljarder kr. Detta finns placerat i en mängd olika fonder, något vi strax ska återkomma till.
För att få en uppfattning om hur stor denna summa är ska vi göra två jämförelser:

• Sveriges samlade produktion av varor och tjänster (BNP) uppgick samma år till 3 331 miljarder kr.
• Det samlade aktievärdet på Stockholmsbörsen låg, under andra halvan av 2011, på cirka 3 400 miljarder kr.

Kommentar: Som vi kan konstatera finns det enorma mängder kapital inom ramen för det svenska pensionssparandet. Detta leder oss fram till nästa fråga.

Fråga två: Varifrån kommer det svenska pensionssparandet – se tabellen

Det kapital som ingår i AP-fonderna och i Premiepensionssparandet kommer från det allmänna pensionssystemet. Inbetalningarna till detta system baseras på inkomster från lön, social- och arbetslöshetsförsäkringarna. Exempel: för varje hundralapp du tjänar dras 7 kronor från din inkomst i allmän pensionsavgift. På samma hundralapp betalar även arbetsgivaren en pensionsavgift på 10,21 kronor till det allmänna pensionssystemet. En egenföretagare betalar själv båda avgifterna på samma hundralapp. (Det finns dessutom både minimi- och maximigränser för när olika avgifter ska, och inte ska, betalas in. Vi har medvetet valt att utelämna dessa).

År 2010 inbetalades på detta sätt ca 237 miljarder kr till det allmänna pensionssystemet. I nästa steg skickas dessa pengar vidare till AP-fonderna (Inkomstpensioner) och Premiepensionssparandet. År 2010 fick på detta sätt AP-fonderna 205 miljarder kr och Premiepensionerna 32 miljarder kr.

Tjänstepensionsfondernas kapital kommer från tjänstepensionssystemet. Detta regleras via kollektivavtal. Nio av tio löntagare har rätt till tjänstepension. Inbetalningarna till detta system baseras på lönen. Det finns fyra dominerande tjänstepensionsavtal. Dessa berör anställda inom kommuner och landsting, privatanställda arbetare, statligt anställda samt privatanställda tjänstemän. Genom dessa dominerande avtal betalar arbetsgivaren in 4,50 kr på varje intjänad hundralapp. År 2010 låg inbetalningarna till tjänstepensionsfonderna på ca 128 miljarder kr.

Kapitalet som ingår i det privata sparandet har betalats in av enskilda individer som tecknat privata pensionsförsäkringar. Dessa inbetalningar varierar i storlek och utformning beroende på den enskilda individens möjligheter att lägga undan pengar. Året 2010 betalades det in ca 15 miljarder kr i privat pensionssparande.

Det finns även något som kallas för privata kapitalförsäkringar. Men inbetalningen till dessa sker inte som till det allmänna pensionssystemet – d v s genom avdrag från din lön eller genom att arbetsgivaren betalar in en pensionsavgift. Inbetalningarna regleras inte heller via kollektivavtal. Privata kapitalförsäkringar utgör helt enkelt en av många sparformer.

Fråga tre: Vilka kontrollerar pensionssparandet?

Som vi sett uppgick det totala pensionssparandet i Sverige i slutet av år 2010 till 3 242 miljarder kr.

• AP-fondernas andel av detta kapital uppgick totalt till 1 005 miljarder i slutet av 2010. I denna siffra ingår, förutom fonderna 1-4 och 6 även den sjunde AP-fonden, som utgör ungefär en fjärdedel av hela premiepensionssparandet. AP-fonderna ägs och kontrolleras av staten. Styrelserna utses av regeringen efter konsultation med facket och Svenskt Näringsliv.
• Om vi minskar det totala pensionssparandet med AP-fondernas kapital så har vi kvar 2 237 miljarder kr. Dessa pensionsmedel förvaltas av mellan 900 och 1500 olika bolag (detta beroende på om man endast räknar de som uteslutande sysslar med pensioner eller om man även tar med de som ser pensioner som en av flera verksamheter).
• AMF Pension, Folksam och Alecta står dock ut från mängden. De kontrollerar tillsammans drygt 50 procent av de pensionsmedel som inte ligger i någon av AP-fonderna. Detta innebar 1 138 miljarder kr i slutet av 2010. Men bolagen har en särställning även p g a maktförhållandena i bolagens styrelser! Folksam styrs av arbetarrörelsen (LO, TCO samt Kooperationen). AMF Pension och Alecta kontrolleras, till lika delar, av de fackliga organisationerna och arbetsgivarna.
• Lägger vi ihop det kapital som i viss bemärkelse förvaltas kollektivt – antingen av staten eller arbetarrörelsen ensamt, eller av staten tillsammans med facket och näringslivet (AP-fonderna, Folksam, AMF-Pension och Alecta) – förvaltade dessa tillsammans ett totalt pensionskapital till ett värde av 2 143 miljarder i slutet av 2010. Detta utgör 66 procent, eller två tredjedelar, av det totala pensionssparandet i Sverige.
• Räknar vi dessutom in Skandia Liv som en ”kollektiv” koncern, fast i kundägd form, så har vi lyft fram fem bolag som tillsammans kontrollerar tre fjärdedelar av det totala pensionskapitalet.

Kommentar: Det har växt fram en mängd bolag, mellan 900-1500 stycken, i syfte att hjälpa till med förvaltningen av vårt pensionssparande. Men de av oss här uppräknade fem bolagen står för 3/4 av alla placeringar. Alla de övriga bolagen delar på ca 25 procent.

Fråga fyra: Styrs placeringarna av någon strategi för att utveckla industrin?

Vi koncentrerar oss här på placeringarna dels hos de statliga AP-fonderna, dels hos de helt eller delvist fackföreningsanknutna bolagen Folksam, AMF Pension och Alecta.
Majoriteten av kapitalet i dessa fondbolag är placerat i aktier samt i räntebärande placeringar (som obligationer). Här skiljer sig AP-fonderna från de tre stora pensionsbolagen. AP-fonderna (1-4 samt 6) har placerat hela 58 % av sitt kapital i aktier – som innebär ett större risktagande än t ex obligationer – men som å andra sidan innebär ett potentiell större sett inflytande över företagen. Den sjunde AP-fonden hade placerat 94 procent av sitt kapital i aktier, något som måste betecknas som anmärkningsvärt. I Folksam, Alecta och AMF-Pension dominerar de säkrare räntebärande placeringarna. I både Folksam och Alecta är över 60 procent av pensionskapitalet placerat i räntebärande papper.

Tittar vi sedan på hur pensionssparandet är placerat inom respektive utanför Sveriges gränser får vi följande bild. En betydande del av kapitalet är placerat i utlandet. Även här utmärker sig AP-fonderna. I AP-fonderna 1-4 samt 6 är drygt 56 procent av kapitalet placerat i utlandet. Sjunde AP-fonden har placerat hela sitt aktieinnehav (94 procent av tillgångarna) i utlandet! Detta kan jämföras med Folksam och Alecta som placerat blygsamma 14 respektive 39 procent av sitt kapital utomlands. Sammanlagt hade AP-fonderna, Folksam, Alecta och AMF placerat ca hälften av sina 2 143 miljarder utlandet.

Kommentar: Ett av det Socialistiska Industriprogrammets syften är att klargöra pensionssystemets väldiga resurser – något som är okänt för de allra flesta. Mellan 65 och 75 procent av hela det fonderade pensionssparandet återfinns hos de 3-4 största pensionsförvaltarna plus AP-fonderna. Kapitalet hos detta lilla fåtal fondbolag var vid årsskiftet nästan dubbelt så stort som det samlade börsvärdet hos de tjugo viktigaste industriföretagen i Sverige – däribland Volvo, ABB, Ericsson, AstraZeneca, SKF, SSAB, Sandvik, Atlas Copco, Scania, Boliden, o s v. Detta visar vilken enorm makt som skulle kunna utövas om att dessa fondförvaltare sattes under demokratisk kontroll, inte bara på papperet, utan också i verkligheten. En demokratisk kontroll över pensionsfonderna skulle kunna stoppa avindustrialiseringen i Sverige och pensionssystemets väldiga resurser skulle kunna användas för att öka satsningarna inom industrin, offentliga sektorn och på infrastrukturen. Men dagens regelverk hindrar löntagarna från att använda sitt pensionssparande till sin egen fördel. Istället ställs de enorma summorna till de stora bolagens förfogande på ett närmast kriminellt sätt.

Den hårdaste politiska striden under 1950-talet utkämpades kring det då nya pensionssystemet ATP. Arbetarpartiets medlemmar måste, inte minst inom fackföreningarna, ta upp behovet av att använda de väldiga resurserna inom pensionssystemet för att avskaffa arbetslösheten – och därmed även öka möjligheten att garantera alla löntagare en anständig pension.