För första gången sedan revolutionen i Portugal 1974 står frågan om kapitalismens överlevnad i ett europeiskt land på dagordningen. Det handlar om Grekland. Här skakas kapitalismen i sina grundvalar. Fyra faktorer ligger bakom:
- Förtroendet för kapitalismens politiska och ekonomiska system har kollapsat inom breda lager av den grekiska befolkningen. Den dramatiska tillbakagången för Ny Demokrati och Pasok återspeglar förvirringen och misstron mot kapitalismen. Det ekonomiska sönderfallet kan beskrivas av arbetslöshetssiffror på över 21 % (för ungdomar över 50%). En siffra räcker egentligen för att beskriva situationen: under de tio första månaderna 2011 ökade antalet barn som lämnades till barnhem med 120 %!
- Arbetarklassens svar på krisen har hittills varit en stegrad klasskamp. På två år har 16 generalstrejker genomförts. Detta har kombinerats med 100-tals lokala strejker och återkommande demonstrationer med 100 000-tals deltagare. Arbetarkampen är basen för den vänstervåg som blev tydlig i valet.
- Arbetarnas kamp har också dragit med sig både medel- och delar av överklassen. I samband med att nya sparpaket presenterades i oktober 2011 ockuperades bl a finans- och inrikesdepartementens lokaler av de anställda. De anställda krävde att regeringen skulle avgå.
- Det kapitalistiska etablissemanget är djupt splittrat. Ny Demokrati gjorde ett katastrofval. Högerpopulistiska Laos åkte ut ur parlamentet. Framåt på den borgerliga sidan gick istället partiet ANEL, som motsatt sig uppgörelserna med den s.k. Trojkan (EU, IMF och ECB). Framgångar hade också nazistpartiet Gyllene gryning, som med även dom gått emot sig krispaketen. Den grekiska arbetsgivarföreningen krävde efter valet att en samlingsregering (inkl. Syriza) ska tillsättas för att rädda krispaketen.
Revolution? Den grekiska borgerligheten är fångad ”between a rock and a hard place”. Stannar man kvar i pakten med Trojkan riskerar man ytterligare ekonomisk nedgång och fördjupad radikalisering. Lämnar man pakten riskerar man att bli utstött ur Euro-samarbetet och förlora sina bundsförvanter i Berlin och Paris. Detta skulle innebära en devalvering av den grekiska valutan på uppåt 50 % (dvs ytterligare en halvering av de grekiska lönerna), något som i sin tur skulle kunna provocera fram både ekonomisk kollaps och till och med en revolution. Det grekiska etablissemanget saknar både lång- och kortsiktiga vägar ur den kris som håller på att slita sönder samhället.
Dessa faktorer gör att frågan om en socialistisk samhällsomvandling ställs på dagordningen. Men än så länge saknas en avgörande faktor: ett socialistiskt parti med massförankring som är berett att ställa sig i spetsen av arbetarkampen i syfte att avskaffa kapitalismen.
Framgångarna för nazisterna är en varning. Förr eller senare riskerar kampvågen att ebba ut. Då kan militären, eventuellt tillsammans med Gyllene gryning, komma att utnyttja situationen. Uppgiften för socialister inom den grekiska arbetarrörelsen är dubbel. Dels måste man presentera ett program som kan avskaffa massarbetslösheten och vrida landet ur den globala kapitalismens grepp. Dels måste man ena den splittrade arbetarklassen. Låt oss vara tydliga: bara ett avskaffande av kapitalismen och införandet av gemensamt ägda banker och nyckelindustrier kan stoppa attackerna på löntagarna. Just nu finns ingen annan räddning för den grekiska ekonomin och befolkningen.