Nyvalet i Grekland den 17 juni ser ut att återigen i praktiken bli en folkomröstning för eller emot åtstramningspaketen. Detta i likhet med valet den 6 maj.
Två partier ”tävlar” om att platsen som största parti. Det tidigare ”maktpartiet”, borgerliga Ny Demokrati, står för fortsatta nedskärningar. Vänster-koalitionen Syriza har istället presenterat ett alternativt program med 40 punkter för att ta Grekland ur krisen. Enligt partiledaren Alexis Tsirpas skulle den första åtgärden från en Syriza-ledd regering vara a) att stoppa landets räntebetalningar på sina lån och att b) skrota åtstramningspaket som krävts av den internationella trojkan bestående av EU-kommissionen, Internationella Valutafonden (IMF) samt Europeiska Centralbanken (ECB).
Bland de övriga åtgärderna som Syriza lagt fram finns ett förstatligande av bankerna, ett återförstatligande av privatiserade bolag (järnväg, vatten, postväsende, m.m), en höjning av minimilönerna till de nivåer som gällde före krisen samt att ta strid mot bankernas kapitalflykt. Syriza vill också höja skatterna för de rika, men partiet vill även höja momsen vilket skulle slå hårdast mot de med lägst inkomster.
Programmet innebär en total utmaning av det globala kapitalistiska etablissemanget med ”Trojkan” EU, IMF och ECB i spetsen. Trojkan kommer att göra allt i sin makt för att förhindra att Syrizas 40 punkter genomförs. Därför krävs det att Syriza, redan innan valet, tar ett beslutsamt enhetsinitiativ för att mobilisera fackföreningar och andra socialistiska partier med folklig förankring. Enhetsinitiativet måste riktas både mot ledarna och direkt mot medlemmarna i dessa organisationer. Om inte Syrizas enhetsinitiativ syftar till att återigen mobilisera den arbetarklass som genomfört 16 generalstrejker de senaste åren så kommer partiet i längden inte kunna stå emot pressen från Trojkan. Utan en satsning för att skapa en verklig massmobilisering genom en enhetsfront riskerar programmet att reduceras till att fylla rollen av ett fikonlöv bakom vilket ledningen för Syriza genomför en snöplig reträtt.
Enhetsfront för dubbelmakt
Men skapandet av en enhetsfront, för att mobilisera arbetarklassen för att genomföra 40-punktsprogrammet innebär att frågan om makten i samhället ställas på dagordningen. En regering som väljs på vågen av en massrörelse – för att stoppa åtstramningspaketen, ta över kontrollen av bankerna samt stoppa kapitalflykten – kommer att tvingas att göra en av två saker: antingen backa och avgå – eller att omvandla enhetsfronten till en ny regering som tar över övriga nyckelsektorer inom ekonomin och avskaffar kapitalismen. Detta kommer att bli en oundviklig utveckling för att förhindra sabotage från de stora kapitalistiska länderna med Tyskland, Frankrike och USA i spetsen.
Syrizas program skulle nämligen innebära sådana gigantiska ekonomiska förluster för dessa länder att de helt enkelt måste slå tillbaka. Frågan är om ledningen inom Syriza i detta läge är beredd att löpa linan ut och bilda en regering baserad på en massmobilisering av generalstrejkskaraktär – som tar över banker och andra nyckelsektorer inom ekonomin.
Alternativ statsapparat och internationalism
En enhetsfront inför valet måste skapa lokala kampanjorganisationer, på arbetsplatser och i bostadsområden, där medlemsbasen i fackföreningar och olika socialistiska organisationer kan samarbeta för att dra in även oorganiserade. Detta för en maximal mobilisering av bredast tänkbara skikt i samhället till stöd för 40-punktsprogrammet. Om enhetsfronten segrar i valet måste kampanjorganisationerna omvandlas till arbetande organisationer – för att genomföra 40-punktsprogrammet lokalt. De måste förbereda sig för att fördela bristvaror och samordna produktionen i de fabriker som säkerligen skulle kommer att ockuperas i ett läge där omvärldens ledare utsätter landet för en ekonomisk bojkott. Lokala organisationer skulle också behöva organisera en alternativ ordningsmakt till försvar mot våldsverkare från nazistiska Gyllene gryning och urspårade poliser.
Till sist: punkt 41 på programmet måste lyfta fram behovet av att slå bryggor till krisdrabbade arbetare och stridbara fackföreningar i andra länder. Ett grekiskt utträde ur euron skulle mångdubbelt förvärra situationen ekonomiskt för grekiska löntagare. Detta skulle riskera att isolera Grekland. Tyskland, Frankrike, USA, m fl skulle försöka vräka kostnaderna för ett grekiskt euro-utträde på löntagarna i de redan krisdrabbade länderna Spanien, Irland, Portugal och Italien. Det är därför livsviktigt en grekiska vänsterregering att knyta band till arbetarklassen i övriga Europa och vinna dess solidaritet för den grekiska arbetarklassens kamp.
Syrizas program för Grekland kan bara genomföras om det erhåller ett aktivt stödåtgärder från fackföreningsfederationer och andra massorganisationer i andra europeiska länder. Kanske skulle en ny grekisk regering kunna utlysa en all-europeisk fackföreningskonferens för ekonomisk skuldsanering och arbete åt alla genom upprustning av infrastruktur och nedslitna bostadsområden.