8 miljarder svenska skattekronor gick förra året direkt till vinst för de privata välfärdsaktörerna. En anledning är att företagen har lägre personaltäthet än sina kommunala motsvarigheter. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har privata äldreboenden hela 10 % mindre grundbemanning än de kommunala. Personalen på privata äldreboenden saknar dessutom utbildning i högre utsträckning och andelen tidsbegränsat anställda är högre än inom den kommunala äldreomsorgen.
Utöver detta saknar anställda inom den privata äldreomsorgen grundläggande rättigheter. Ett exempel är att personalen saknar meddelarskydd, vilket innebär att arbetsgivaren har rätt att efterforska vilken anställd som har anmärkt på verksamheten. Ett annat exempel är att företagshemligheten föregår offentlighetsprincipen, vilket inskränker möjligheterna till både anmälningar och granskningar av omsorgen.
Privatiseringarna av välfärden påbörjades under 1990-talet och har sedan eskalerat. Den borgerliga regeringen införde år 2009 lagen om valfrihet (LOV) vilken innebär att kommuner och landsting ska erbjuda patienten eller brukaren privata möjligheter. Detta har medfört en dramatisk ökning av vinstdrivande företag inom den svenska välfärden. Exempel: År 1990 var 1 % av äldreomsorgen privat, medan det år 2010 var 16 %.
Personalen utgör den huvudsakliga kostnaden för vård-skola-omsorg. Inom äldreomsorgen motsvarar personalomkostnaderna 80 % av de sammanlagda utgifterna. Välfärden har, till skillnad från industrin, inga större möjligheter öka sin produktivitet genom investeringar i effektivare maskinpark. Välfärdsföretagens vinster motsvarar därför, till största delen, nedskärningar på bemanningen.
Privatiseringarna av äldreomsorgen påverkar också den kommunala omsorgen. Linköping har den lägsta bemanningen på både privata och kommunala äldreboenden i Sverige. Enligt Dagens Samhälle är det ett resultat av det fria vårdvalet. I Linköping är nämligen mer än 50 % av äldreboendena privata. Konkurrensen från de privata aktörerna har pressat de kommunala omsorgsutförarna att minska kostnaderna.
I riksdagen finns det numera en majoritet för att införa minimibemanning inom både den privata och offentliga äldreomsorgen. Dock kvarstår många frågetecken kring en eventuell lagstadgad minimibemanning. En farhåga är att lagstiftningen kommer att bli lika tandlös som förslaget om minimibemanning för demensvården. I det ursprungliga förslaget, från oppositionen, om lägsta bemanning för demensvården stod det ”riktlinjer för bemanning”. När förslaget sedan skickades till socialstyrelsen för utredning hade den borgerliga regeringen ändrat ordalydelsen till ” vägledning för bemanning”.
Den borgerliga regeringens välfärdspolitik utgår ifrån en gränslös privatiseringsiver. Centerpartiet har exempelvis krävt att 50 % av sjukvården ska vara privat. Men i slutändan pekar allting på att ”valfrihet” endast är en omskrivning för att rovgiriga företag ska kunna plundra den svenska välfärden – på de äldre och de anställdas bekostnad.