Det egyptiska presidentvalet avgjordes den 17 juni – med Muslimska Brödraskapets presidentkandidat Muhammed Mursi som segrare. Presidentvalet skulle avsluta ”övergångsperioden” efter Hosni Mubaraks fall och ersätta militärrådet med ett civilt styre. Valet har dock överskuggats av det som i västmedia kallats för en ”mjuk” statskupp.
Tidigare under veckan som föregick presidentvalet upplöstes Egyptens parlament efter en dom i författningsdomstolen. Den officiella anledningen är att parlamentsvalet, i vilket det Muslimska Brödraskapet också stod som segrare, inte gått rätt till. Men mycket talar för att det egentliga skälet var att militärrådet vill befästa och koncentrera sin egen makt. Bara några timmar efter att vallokalerna stängt utfärdade militärrådet ett dekret som överför stora delar av makten till militären.
Dekretet överför dels makten över militären och försvarsdepartementet från presidenten till militärrådet. Dessutom innebär det att militärrådet utgör den lagstiftande makten. Undantagslagarna förlängs och militären får rättslig immunitet att ingripa vid upplopp. Därutöver innebär dekretet att inget parlamentsval kommer att genomföras innan en ny författning är skriven, och att militärrådet samtidigt ska utse den parlamentariska kommittén som ska skriva den nya författningen. Militärrådets dekret, i kombination med upplösningen av parlamentet, utgör en kontrarevolutionär framstöt för att trycka tillbaka de demokratiska framsteg som vunnits sedan diktatorn Hosni Mubarak fälldes i februari 2011.
Under massprotesterna i februari 2011 intog militären en förhållandevis passiv roll. Under de intensiva dagarna då Tahrir-torget fylldes av demonstrerande ungdomar ljöd talkörerna ”armén och folket är en hand”. När Mubarak tvingats avgå tog det högsta militärrådet över makten, under villkoret att de skulle överlämna både den lagstiftande och verkställande makten till ett civilt styre efter sex månader.
Sedan Mubaraks fall har dock klyftan mellan militären och befolkningen långsamt ökat. Redan i april förra året införde militären strejkförbud. Mötes- och yttrandefriheten har inskränkts. Dessutom har 12 000 människor fängslats under det första året av revolutionen – många helt godtyckligt. Men samtidigt har militärrådet varit försiktiga och bidat sin tid – för att kunna slå till när massrörelsen tappat fart.
Militären har styrt Egypten ända sedan statskuppen år 1952. De tre presidenter som styrt landet – Nasser, Sadat och sedan Mubarak – kom alla från militären. Militären är en verklig maktfaktor, som även kontrollerar stora delar av ekonomin. Enligt kvalificerade uppskattningar rör det sig om mellan 10-15 procent – kanske t.o.m så mycket som 40 procent. Den egyptiska militären är, i sin tur, med tusen och ett band kopplad till imperialismen. Tusentals höga egyptiska officerare är utbildade i USA, som dessutom sänt ca 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd till Egypten varje år.
Men militären har inte endast kunnat styra med bajonetter och stöd av imperialismen. Militärrådet har även kunnat luta sig på vissa grupper i samhället för stöd. En inte obetydlig andel av den egyptiska befolkningen har, ända sedan Nassers maktövertagande 1952, sett militären som en sorts förvriden motvikt mot islamistiska grupper som exempelvis salafisterna. Det är på dessa stämningar som militären sannolikt kommer att spela för att slå tillbaka massrörelsen.
De unga människor som kämpade på bland annat Tahrir-torget har beskrivit den egyptiska revolutionen som en ”halv” revolution. Mubarak fälldes – men resten av den gamla regimen finns kvar. Polis, säkerhetstjänst, domstolar och tortyrkammare ligger fortfarande i händerna på militärrådet.
Inför den första valomgången till parlamentsvalet, den 28 november ifjol, utbröt stora protester som krävde att militärrådet skulle avgå. Militären regerade med att hänsynslöst angripa protesterna. På 10 dagar dödades över 40 personer och över 4000 skadades. Efter parlamentsvalet avtog protesterna, men endast tillfälligt. Den 25 januari 2012, på ettårsdagen för massprotesternas början, ägde nya massprotester rum. Demonstrationerna var bland de största sedan Mubaraks fall. Över en miljon människor demonstrerade i Kairo och krävde militärrådets avgång. Vid detta tillfälle vågade inte militären ingripa.
Sedan i januari har protesterna avtagit och militären har åter tagit chansen att göra framstötar. Militärrådets ”mjuka” statskupp var endast möjlig att genomföra på grund av att massrörelsen tappat en del av initiativet. Atmosfären efter presidentvalet och statskuppen är, i skrivande stund, avvaktande. Hittills har dock revolutionen varit böljande och förmodligen kommer varken de rådande stämningarna eller styrkeförhållandena att bli beständiga.
Kraften att avsätta militärrådet och besegra militären finns hos den egyptiska arbetarklassen. Det var arbetarrörelsen styrka, genom strejker, som slutligen tvingade Mubarak att avgå. Sedan Mubaraks fall har Den Egyptiska Federationen av Oberoende Fackföreningar organiserat tiotusentals arbetare i ett 70-tal förbund – inom bl.a. transport, olja och gas, tillverkningsindustrin och offentlig service. I september gick bl.a. arbetare i Kairos tunnelbana, städare i staden Asyut och textilarbetare i Mahalla ut i strejk. Totalt deltog över 250 000 arbetare inom olika sektorer i strejkerna i september, i den största strejkvågen som svept över landet under det första året av revolutionen.
Men den egyptiska arbetarrörelsen är dock fortfarande oorganiserad, liten och oerfaren. Hittills har strejkerna i huvudsak varit spontant organiserade på arbetsplatserna – kring ekonomiska krav. Fackföreningarna saknar ännu förankringen och strukturer för att organisera bredare strejker. Massprotesterna som började i samband med ett års-jubiléet kunde inte tystas med våld. Men det tog ändå ett abrupt slut: i en misslyckad generalstrejk. Man hade försökt mobilisera till en generalstrejk för att kunna genomföra kravet på militärrådets avgång, men uppslutningen blev närmast obefintlig.
Den egyptiska arbetarrörelsen saknar å ena sidan både organisering och erfarenhet. Å andra sidan har den unga arbetarrörelsen tagit flera steg framåt. Innan Mubaraks fall var oberoende fackföreningar förbjudna, men idag har ett par miljoner arbetare anslutit sig och dessutom deltagit i strider för bl.a. bättre löner och arbetsvillkor. För att ta ytterligare ett steg i rätt riktning måste arbetarrörelsen kanalisera kampen, på arbetsplatsen och i samhället, genom sina arbetarorganisationer. Den egyptiska arbetarrörelsen saknar en politisk röst i form av ett arbetarparti. Ett nytt arbetarparti skulle vara ledande i kampen för att avsätta militärrådet samt att utarbeta ett politiskt program för avskaffandet av arbetslöshet och fattigdom.
Militärrådets kontrarevolution bekräftar att de demokratiska framstegen inte kan bevaras genom enbart en parlamentarisk kamp. Massrörelsen behöver istället skapa maktstrukturer som utmanar militärens statsapparat. Det handlar i första hand om fackföreningar. Men även om återupprättandet av lokala kommittéer som bildades i februari förra året för att bland annat upprätthålla ordningen i bostadsområden. Detta påvisar att bevarandet av de demokratiska framstegen är förenat med fullbordandet av revolutionen. Militärrådet måste fällas.