För första gången sedan i Portugal 1974 så ställs frågan om kapitalismens avskaffande på dagordningen i ett västeuropeiskt land – Grekland. På två år har den grekiska arbetarklassen genomfört 16 generalstrejker. Till detta kommer 100-tals mindre, lokala, strider på olika arbetsplatser.
Men bakom denna styrkeuppvisning från den grekiska arbetarklassen har en djupare förändring skett i det grekiska samhället. Under de snart fem åren av kris har det skett en urholkning av förtroendet för den grekiska statens förmåga att leverera grundläggande välfärdstjänster som vård-skola-omsorg och trygghetssystem vid arbetslöshet och sjukdom. Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB, skriver i DN den 11 juni att ”det sociala kontrakt mellan staten och medborgarna som krävs i varje välfärdsstat tycks vara upplöst i Grekland”. Magnusson sätter fingret på den ömma punkten.
Än så länge har de mäktiga kamprörelserna och det urholkade förtroendet för välfärdsstatens mest grundläggande funktioner lett till ett skifte åt vänster i det grekiska samhället. Syriza är, med sina 26,9 % i senaste valet, numera landets näst största parti. I valet 2009 låg partiet på endast 4,5 %. Även om det borgerliga Ny Demokrati vann valet och bildar regering så är det inte en stark regering. Ett ytterligare nyval till hösten är inte uteslutet.
Ett stort ansvar faller nu på Syrizas axlar. Oavsett utvecklingen under hösten måste Syriza försöka mobilisera den svårt splittrade grekiska arbetarrörelsen till en enhetsfront kring sitt 40-punktsprogram. En sådan enhetsfront, som syftar att verkligen genomföra 40-punktsprogrammet, måste börja arbetet med att bygga upp alternativa strukturer på arbetsplatser, i skolor, bostadsområden samt även för ordningens upprätthållande! Detta bland annat i syfte att försvara en ”vänsterregering” efter ett nyval.
För de länder vars storbanker skulle riskera konkurs om Grekland ställde in räntebetalningarna kan mycket väl börja planera för att pressa den grekiska militären att ta över styret i landet för att ”återställa ordningen”. Detta kan inte ske så länge massrörelsen går från valrörelse till seger; från seger till att verkställa 40-punktsprogrammet. Men om Syriza börjar backa, kompromissa och svika förhoppningarna hos arbetarna kan massrörelsen tappa sin styrka.
Det är i en sådan fas som militären skulle kunna spela en roll som påminner om mönstret i Egypten idag. Eller i Grekland självt 1967. Man väntar ut massrörelsen – om dess ledning inte ständigt går framåt och verkställer sitt program. Militären kan dock inte agera ensamma. De måste stödja sig på samarbete med ett parti av typen Ny Demokrati som förmår vinna medelklassen under paroller som ”tillbaka till stabilitet”. För även militären måste ha någon form av folkligt stöd.
Ett tecken på vacklan inom Syrizaledningen är uttalandet från en av partiets ekonomer om att Syriza är ”villiga att göra vilken uppgörelse eller kompromiss som helst, så länge den är genomförbar”. Även partiledningens reaktion på hoten och attackerna från Trojkan (EU, IMF och ECB) måste ses som ett tecken på vacklan. När Trojkan, under valrörelsen, hotade med att Grekland skulle tvingas lämna euron om Syriza vann, var partiledningens svar att Trojkan ”bluffar” och att de ”aldrig skulle våga” något sådant.
För att motverka att delar av ledningen böjer sig för trycket från den globala kapitalismen, representerad av EU, IMF och ECB, krävs det att massrörelsen hålls vid liv. Inför valet haglade hoten från Trojkans representanter. De sade, mer eller mindre rakt ut, att om partier som inte accepterar nedskärningspaketen vinner valet så innebär det ett grekiskt utträde ur euron – med en total ekonomisk kollaps som följd. Och det är en riktig analys fram till dess att ett socialistiskt program för kollektivt ägande och planerad produktion, ledd av fackföreningar och andra alternativa strukturer, ger grekerna ett trovärdigt alternativ. Alternativets viktigaste punkt består i att knyta fast band med arbetarna i de länder där krisen står i farstun och väntar, exempelvis i Spanien.
Behovet av ett socialistiskt parti i Grekland är skriande.