Proteströrelsen i Syrien är än så länge betydligt mer anonym än rörelserna i Libyen, Tunisien eller Egypten. På TV-kanalen Al Jazeeras hemsida ger journalisten Nir Rosen en bild av proteströrelsen.
Enligt Rosen, som tillbringat flera månader i landet under 2011 och början av 2012, kommer aktivisterna främst från den sunnimuslimska delen av befolkningen, men han har också mött aktivister som är druser, kristna eller alawiter. På många demonstrationer ges särskilt utrymme för representanter från minoriteterna att tala och på alla demonstrationer förekommer antisekteristiska slagord – initierade av demonstrationsledningen.
Rosen menar att även om slagordet ”Allahu Akhbar” används av oppositionen så är det väldigt få inom motståndsrörelsen som kämpar för en ”islamisk stat”. Han pekar på att han träffat många sekulära aktivister. Rosen varnar dock för ökade motsättningar mellan muslimer och alawiter. Detta beroende på att Assad och hans familj är alawiter samt att regimen och dess säkerhetsstyrkor har en stor andel alawitiska medlemmar. Många muslimer uppfattar det också som att regimens paramilitära mördargrupper (sk Shabiha) rekryteras främst bland alawiter. Alawiter har också skrämts av retoriken från olika ultrakonservativa muslimska imamer och av regeringens anklagelser mot upproret.
Rosen beskriver också hur majoriteten av de som deltar i protesterna är män, men att det i många av demonstrationer också finns en kvinnlig sektion.
– På många platser koordineras [demonstrationerna] med oppositionens beväpnade vakter som hindrar regimens säkerhetsstyrkor från att närma sig. Dessa vakter kastar stenar och Molotovcocktails vilket fördröjer säkerhetsstyrkorna och gör att demonstranterna kan fly… Dom behöver också medicinska team som tar hand om sårade och hemliga vårdcentraler som ger vård. Och dom behöver mediateam som dokumenterar demonstrationen samt attacker från säkerhetsstyrkorna och skickar informationen till media och andra aktivister.
Enligt Rosen, som själv deltagit i nästan 100 demonstrationer, är det dessa vakter som utvecklats till de väpnade grupper som i media kallas för den Fria Syriska Armén. Regimens allt våldsammare metoder mot demonstranterna gjorde att vaktstyrkorna tvingades till allt tyngre beväpning. Först att ta till vapen var människor i arbetarförorter samt på landsbygden där människor hade ”mindre att förlora än medel- och överklassaktivisterna med universitetsexamen”. Rosen menar att avhoppade soldater utgör en mindre del av den Fria Syriska Armén.
Enligt Rosen finns ingen enhetlig ledning för den syriska oppositionen. Rosen menar att de beväpnade grupperna och demonstrationerna organiseras på lokal nivå där folkliga kommittéer vuxit fram under revolutionens lopp.
– [Kommittéerna] organiseras på en väldigt lokal nivå, även om de i vissa provinser och städer enats och skapat större strukturer. Den mest imponerande av dessa är Homs revolutionära råd, som är en verklig ”stat i staten”.
Rosen menar att det Syriska Nationella Rådet som satts samman av kända exilsyrier i Turkiet, och som oftast citeras i västerländsk media, inte har tillräckliga band till de lokala ledarna inne i Syrien. Istället, menar Rosen, är det aktivisterna inne i Syrien som i praktiken för rörelsen framåt när det gäller paroller på demonstrationer och den dagliga kampen.
Läs de intressanta artiklarna om oppositionen i Syrien på Al Jazeeras hemsida:
Nir Rosen on Syria’s protest movement:
http://www.aljazeera.com/
Nir Rosen on Syrian sectarianism:
http://www.aljazeera.com/
Nir Rosen on Syria’s armed opposition:
http://www.aljazeera.com/