Över en miljon människor i Sverige befinner sig utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Oförmågan att bekämpa arbetslösheten fick Göran Perssons S-regering på fall 2006. Idag, sex år senare, är det arbetslösheten som sänker alliansregeringens opinionssiffror och spär på slitningarna mellan de olika allianspartierna. Det är mot denna bakgrund som Högeralliansens och Socialdemokraternas olika förslag till budget för 2013 måste bedömas.
Det som förenar dagens Reinfeldt-regering med både gårdagens och dagens socialdemokrater är bristen på ett program för att stoppa avindustrialiseringen av Sverige. Utan ett program mot avindustrialiseringen är det omöjligt att bedriva en politik för att utrota arbetslösheten och skapa arbete åt alla. Avindustrialiseringen hotar grunden för hela den svenska välfärden – som bygger på en konkurrenskraftig och högteknologisk exportindustri. Sveriges beroende av exportindustrin understryks av att värdet på exporten motsvarade 50 procent av BNP år 2011. Exportens betydelse har dessutom ökat de senaste 30 åren. År 1980 motsvarade exporten endast 30 procent av BNP.
Ett exportland är mycket känsligt för den ekonomiska utvecklingen i världen. För Sveriges del blev detta extremt tydligt i samband med den ekonomiska krisens första våg 2008-2009. När det blev tvärstopp i världsekonomin ökade arbetslösheten dramatiskt i Sverige. Under 2009 minskade BNP med hela 5 procent. Men sedan kunde den svenska ekonomin återhämta sig lika fort igen, under 2010. Även detta berodde på utvecklingen i andra länder. Dels sjösatte regeringar runt om i världen gigantiska räddningspaket för sina banker och industriföretag. Dels försvagades den svenska kronan kraftigt, vilket innebar att svenska varor blev billigare att köpa i utlandet. Dessutom slapp den svenska staten dra på sig stora skulder genom att rädda svenska storbanker som befann sig på ruinens brant (detta gällde i synnerhet Swedbank). De svenska bankernas svindlande affärer i Baltikum betalades istället av befolkningarna i de baltiska staterna – främst i Lettland.
Krisen lämnade dock stora och bestående sår i den svenska industrin, bland annat i form av konkursen för Saab och flytten av AstraZenecas forskningsavdelning. Dessa, och andra, industrinedläggelser måste ses mot bakgrund av en långvarig trend av kapitalexport och minskade investeringar i Sverige. Något förenklat innebär kapitalexport att ett företag investerar sina vinster utomlands, istället för i det land där företaget har producerat varorna och tagit ut vinsterna. I ett tidigare nummer av Nya Arbetartidningen jämförde vi Sveriges investeringar utomlands med andra länders investeringar i Sverige under åren 2001-2010. Resultatet var förödande. Det visade sig nämligen att utflödet av kapital från Sverige uppgick till i snitt ca 2 procent av BNP, varje år, under denna tioårsperiod! Sverige är ett av de utvecklade länder som har störst utflöde av kapital. Tabellen här intill visar effekterna av detta. Medan antalet anställda inom svenska industriföretag, som helhet, har ökat så har antalet anställda i Sverige minskat.
För att kunna hänga med i utvecklingen av nya produkter och produktionsmetoder måste ett litet industriland som Sverige, med liten hemmamarknad, spara en större andel av BNP och satsa detta på investeringar. Detta för att få fram tillräckligt med resurser till bl a den allt viktigare forskningen och utvecklingen. Men idag flyter alltså sparande motsvarande i snitt 2 procent av BNP årligen ut ur landet. Om hela sparandet i Sverige, åren 2001-2010, hade gått till investeringar så hade investeringarna varit hela 40 procent större!
Det tål att upprepas: Om avindustrialiseringen av Sverige fortsätter kommer det att vara omöjligt att bedriva en politik för arbete åt alla. Det kommer att vara omöjligt att hålla en hög kvalitet inom vård-skola-omsorg; omöjligt att ha en anständig nivå på ersättningarna vid pension, sjukdom och arbetslöshet; omöjligt att rusta upp infrastruktur som vägar, järnvägar, avlopp och bostäder. Fortsätter avindustrialiseringen så kommer även arbetslösheten att bestå – och öka. Insikten om detta verkar saknas hos både regeringen, oppositionen och de politiska kommentatorerna. Detta, i sin tur, gör att debatten kring de olika höstbudgetförslagen blir pinsamt ytlig.
Arbetarrörelsen är i akut behov av ett Socialistiskt Industriprogram, som kan ta itu med dessa och andra stora samhällsproblem. I detta nummer av Nya Arbetartidningen tittar vi på regeringens och oppositionens handlingsprogram (budgetar) för Sverige. I nästa nummer fortsätter vi vår artikelserie om det Socialistiska Industriprogrammet, och om hur arbetslösheten kan bekämpas och hur nya jobb kan skapas.