Under år 2012 har den ekonomiska situationen i världen försämrats drastiskt. En viktig faktor bakom tillbakagången är krisen i Europa och eurozonen. Den Internationella Valutafonden (IMF) beräknar att ekonomierna inom eurozonen kommer att krympa med 0,4 procent i år, för att sedan öka med knappt mätbara 0,2 procent nästa år. För att bättre förstå allvaret bakom dessa siffror bör man veta att bara en inbromsning av tillväxten, till ca 2,0 procent, brukar orsaka en påtaglig ökning av arbetslösheten. Detta betyder att en negativ tillväxt på 0,4 procent (att ekonomin faktiskt skulle krympa), och att detta skulle ske i hela eurozonen år 2012, innebär ett ytterst hotfullt framtidsperspektiv. Detta alldeles särskilt om nästa år skulle följas av vad som nästan innebär nolltillväxt (+0,2 procent).
Men det finns alltså mer pessimistiska bedömare. Dessa tror att ekonomin inom eurozonen kommer att krympa med hela 2,5 procent under 2013 (Capital Economics). Effekterna av ett sådant scenario kommer att bli oöverskådliga – med massarbetslöshet och hotande kollaps för välfärdssamhället. Detta framtidsscenario har lett till en hård debatt mellan olika ekonomiska ”skolor” eller riktningar.
Den ena skolan speglar företagens intressen på ett mer direkt sätt. Dess ekonomer fokuserar på att försöka höja vinsterna i företagen. Detta kan exempelvis ske genom att lönerna minskas. I en rad europeiska länder har regeringarna försökt att minska budgetunderskotten genom gigantiska åtstramningspaket. Detta har inneburit att offentligt anställda har fått sänkta löner (inte mindre löneökningar – utan direkta lönesänkningar!). Eller så har de avskedats. Åtstramningarna har också inneburit att ersättningsnivåerna har sänkts vid sjukdom, arbetslöshet och pension. Men kostnaden för att tillverka produkterna har minskat – och därmed även chansen att höja vinstnivåerna – när väl produkterna blir sålda.
Andra ekonomiska riktningar har nu börjat ifrågasätta om politiken, som fokuserar på åtstramningar, verkligen är rätt väg att bemöta krisen. Och det finns mycket som pekar på att åtstramningarna inte är vägen ut ur krisen, utan att denna politik istället förvärrar densamma! Dessa ekonomer för följande resonemang:Nedskärningarna minskar de arbetandes, och den övriga befolkningens, köpkraft. Minskad köpkraft leder i sin tur till att den marknad krymper – på vilken företagen ska sälja sina, nu till lägre kostnad tillverkade, produkter. En minskad försäljning innebär att även de privata företagen måste krympa löner och personalstyrka, vilket ytterligare minskar köpkraften och marknaden, allt i en nedåtgående spiral.
Istället för nedskärningar vill denna skola av ekonomer alltså försöka ”tala förstånd” med marknadskrafterna. De berättar för ”marknaden” att den behöver människor, och en offentlig sektor, som kan köpa mer av företagens produkter. Men för att öka efterfrågan behöver både löntagare och offentlig sektor mer pengar. Men denna politik har redan misslyckats – under 70-talet. Kapitalägarna sålde sina produkter men hade för små vinster för att vilja investera i mer maskiner och byggnader. Sjunkande investeringar ledde till både arbetslöshet och en tvåsiffrig inflation. Detta var en av orsakerna till 70-talets ekonomiska kris.
Därifrån härstammar uppfattningen om att vinsterna måste öka. Och att detta bara kan ske genom att löner och skatter sänks – vilket i sin tur kräver dagens åtstramningar. Därför står återigen miljoner utan jobb, samtidigt som trygghetssystemen faller samman, eftersom arbetslösheten leder till minskade skatteintäkter. Vi har alltså två skolor, båda med kapitalistiska lösningar, som har misslyckats.
Det är i detta läge som lögnen kommer in. En lögn så stor, och som upprepats så många gånger, att den blivit en sanning. Lögnen kommer från IMF och presenteras nu som en felräkning.
Denna felräkning har att göra med ett begrepp som vi kommer att behandla mer utförligt i detta nummer av Nya Arbetartidningen. Begreppet kallas för multiplikatoreffekten. Bakom uppfattningen att nedskärningarna inte skulle vara skadliga för ekonomin finns uppfattningen att om staten minskar sina utgifter med hundra kronor, t ex genom nedskärningar, så drabbar detta endast BNP med 0,5 x 100 kr, d v s med 50 kr. Å ena sidan. Å andra sidan så slipper ju staten dra in hundra kronor från löntagare och företag, vilket gör att dessa kan använda pengarna istället. Denna multiplikator på 0,5 har IMF använt sedan årtionden – och påtvingat regeringar runt hela världen – i sin strävan efter att skära ned i den offentliga sektorn. Den har passat som hand i handsken för de nya ekonomer som kom att sätta tonen ungefär i samband med att Margaret Thatcher och Ronald Reagan tog över den politiska taktpinnen då 70-talet blev 80-tal.
Men nu har det skett något som är så häpnadsväckande att det är svårt att över huvud taget fatta. IMF har erkänt att de räknat lite fel. Den multiplikator på 0,5 som man räknat med under årtionden, och på vilken oändligt många länder har byggt sin nedskärningspolitik, är en felräkning! Enligt IMF självt (IMF, World Economic Outlook, Oct 2012) så ligger multiplikatorn inte på 0,5 utan någonstans i intervallet 0,9 – 1,7! Som sagt: innebörden av detta är nästan ofattbar. Det är en felräkning på som ”bäst” 80% och som ”sämst” 320 %.
I reda pengar innebär detta att den åtstramningspolitik som byggt på IMF:s falska beräkningar kommer att orsaka England ett ekonomiskt bortfall på 76 miljarder pund (drygt 800 miljarder kr) mer än finansminister Osborne beräknat – fram till år 2015!
Och kom nu ihåg: IMF har under årtionden, påtvingat oändligt många länder sina felaktiga beräkningar,vilka sedan legat till grund för politiska beslut som varit grundade på övertygelsen att nedskärningar i den offentliga sektorn gjort väldigt mycket mindre skada än som nu visar sig vara fallet.
”Om man berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk till slut att tro på den”. Det var vad Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels sa.
Vi tror givetvis inte att IMF skulle ha ljugit, inte i alla fall medvetet under årtionden. Men det vi tycker är oförlåtligt är att den ekonomiska katastrof som detta orsakat världsekonomin, enskilda länder och hundratals miljoner människor – inte ens diskuteras. Avslöjandet kom för bara några veckor sedan. Varför denna tystnad?