Privatiseringar har inte höjt kvaliteten

År 2011 gjorde Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) en vetenskaplig översikt kring effekterna av privatiseringarna inom välfärden. Såväl studiens innehåll som dess mottagande var häpnadsväckande. Rapportens kritik mot marknadsmekanismerna var så politiskt laddad att SNS förbjöd rapportförfattaren Laura Hartman att uttala sig om rapporten offentligt. Detta trots att studien inte tog ställning mot privatiseringar – utan menade att ytterligare forskning krävdes innan man kunde ta ställning. SNS, som står nära Svenskt Näringsliv, tvingades senare dra tillbaka munkavlen men då hade Laura Hartman redan lämnat sin befattning i protest.

Vad är det då som Svenskt Näringsliv vill att svenska löntagare inte ska känna till? Den största behållningen med SNS-studien (Konkurrensens konsekvenser) är att den tittar på marknaden som ekonomiskt system. Rapporten menar att privatiseringarna varken minskat kostnaderna för välfärden eller inneburit några kvalitetsförbättringar. Man beskriver sedan ingående effekterna av systemskiftet inom välfärden. Det första steget var friskolesystemet som infördes i början av 1990-talet. Reformen innebar att man i Sverige, troligen som enda land i världen, kan driva skolor som aktiebolag utan några inskränkningar när det gäller utdelning till ägarna. Nästa viktiga förändring var Lagen om valfrihetssystem. Den infördes år 2009 och skulle göra att den enskilde “kunden” i allt större utsträckning fick möjlighet att välja sin egen läkare, vårdcentral, hemtjänstföretag, osv. Detta innebar ytterligare ett steg mot att omvandla välfärdssektorn till en kapitalistisk marknad.

SNS-studien vill inte ens kalla välfärden för en riktig marknad. Detta på grund av att välfärdstjänster lämpar sig extra dåligt för en kapitalistisk marknad. Istället menar Hartman att välfärden är en dåligt fungerande ”kvasimarknad”.

SNS-studiens första kritik mot marknadssystemet handlar om det som Marx skulle kalla ”kapitalkoncentrationen”. Alltså att marknaden domineras av allt färre, och större, företag. ”[Äldreomsorgen] domineras av två stora företag, ägda av riskkapitalbolag: Attendo Care och Carema Care”, skriver Hartman. Hon påpekar att även apoteken domineras av stora riskkapitalbolag. Samma tendens finns bland friskolorna – även om det inte gått lika långt ännu.

Hartman visar att det svenska systemet skapar en press nedåt vad gäller kvaliteten. Resonemanget är följande: När kunden väljer skola får företaget en viss förutbestämd summa för varje kund – skolpeng. Det redan bestämda priset gör att företaget inte kan konkurrera genom att erbjuda tjänster med högre kvalitet till högre pris. Därmed blir det enda sättet att generera vinst att hålla nere kostnaderna – exempelvis att minska på personaltätheten. Här kan tilläggas att Svenskt Näringsliv vill införa ett system med privata sjukförsäkringar, skolavgifter osv. Detta vill man kombinera med platt skatt – dvs ytterligare sänkta skatter för höginkomsttagare. Ett sådant, amerikanskt, system skulle visserligen göra det möjligt för vårdinrättningar att höja både pris och kvalitet. Men det skulle också skapa enorma klasskillnader när det gäller tillgången till utbildning och sjukvård. I USA saknar uppåt 50 miljoner människor sjukförsäkring. Det är en sådan utveckling som Svenskt Näringslivs öppnar för med förslaget om privata försäkringar.
En huvudkritik mot marknadsmekanismerna inom välfärden är, för Hartman, svårigheten att mäta kvaliteten på välfärdstjänsterna. Detta gör att kunderna är i ett större underläge gentemot företagen. Detta gäller speciellt i välfärdstjänster där brukaren inte är densamma som beställaren. Hur ska föräldrar kunna veta vilken kvalitet dagisverksamheten håller? På samma sätt kan det vara svårt för de anhöriga att veta hur den demente släktingen behandlas på sjukhemmet. “Ännu svårare är det att veta något om detta på förhand, när valet av vårdinrättning ska göras”, skriver SNS-studien. Valet av välfärdsföretag är dessutom svårt att återkalla, påpekar Hartman. Om din 6-åring gått ett år på en skola är det inte ett lätt val att byta skola – även om du upptäcker brister i skolans undervisning.
SNS-studien pekar också på att marknadskrafterna ökat segregationen inom skola, förskola och äldreomsorg. För att välfärdsmarknaden ska fungera, menar Hartman, får det “inte finnas drivkrafter för de privata aktörerna att rikta in sig på ‘gräddan’, det vill säga de mest lönsamma, av kunderna och lämna de mer krävande åt det offentliga”. Hartman menar att sådana tendenser finns inom skolan där “valfriheten fått starkast genomslag, marknaden är relativt oreglerad och de privata aktörerna – men inte de kommunala – får välja sina kunder”.

Mest kritisk är SNS-studien mot friskolesystemet. Man punkterar en av borgerlighetens stora argument för friskolorna – den s.k. ”valfriheten”. Enligt studien har 83 procent av friskolorna allmän inriktning – dvs man ägnar sig inte åt någon speciell pedagogisk metod. “Snarare än att erbjuda pedagogisk mångfald verkar friskolekoncernerna främst arbeta med att utveckla organisationsformer och arbetssätt”, skriver man.

SNS-studien beskriver skolmarknadens inneboende motsättningar. Resonemanget är förvånansvärt skarpt: Skattebetalarnas (allmänintressets) syfte med att finansiera ett utbildningssystem är att skapa en välutbildad arbetskraft. De enskilda individerna och företagen tar dock inte hänsyn till allmänintresset när de gör sina val på välfärdsmarknaden. Detta resulterar i ineffektivitet totalt sett. “Ett bra exempel på ineffektivitet som konkurrens kan leda till är emellertid betygsinflationen under de senaste åren. Den enskilde eleven vill ha goda betyg. Skolorna vill kunna redovisa god betygsutveckling för att locka duktiga elever. Så länge som betygssystemet är svagt förankrat i elevernas faktiska prestationer, kan utfallet bli en spiral där betygen stiger och stiger, utan att kunskapsnivån stiger. Tvärtom visar internationella jämförelser på en kraftig försämring i kunskaperna för svensk del.” Studien visar att friskolesystemet lett till en oacceptabel betygsinflation. Detta bekräftas av bland annat Skolinspektionen. Vid en omrättning av 70 000 nationella prov visade det sig att varannan elev fått för höga betyg. Vart nionde MVG blev efter omrättning ett IG (!) Störst är problemen vid friskolorna – men de förekommer också på kommunala skolor.

En slutsats vi kan dra är att när själva systemet förändras tvingas också de kommunala instanserna att anpassa sig efter marknadens spelregler. Även kommunala skolor behöver nämligen elever för att överleva, vilket gör att de frestas att delta i betygsinflation och reklamjippon. Andra studier har visat hur privatiseringarna används för att pressa ned kostnaderna inom välfärden som helhet. En rapport från Umeå universitet visade hur kostnaden sjönk med i genomsnitt 3 procent per vårdplats när den kommunala äldreomsorgen konkurrensutsattes. Kostnadsminskningen gäller både kommunala och privata utförare.

För privatiseringsmotståndare är Laura Hartmans studie en utmärkt grund för kritik mot det marknadsekonomiska system som införts inom välfärden. Om inte annat är SNS och Svenskt Näringslivs brutala hantering av Hartman ett bevis för studiens politiska sprängkraft.

Fakta: Privata välfärdsföretag:

År 2010 gick cirka 78 miljarder skattekronor till vinstdrivande vårdenheter och skolor. (Källa:SCB) Detta fördelades på ca 10 000 företag med 194 000 anställda. Tillsammans stod de för fem procent av det totala näringslivets förädlingsvärde

•  2008 gick 18 procent av alla förskolebarn i fristående förskolor. 10 procent av grundskoleeleverna och drygt 20 procent av gymnasieeleverna går i friskolor. Av dessa skolor är mellan 50–67 procent ägda av vinstdrivande företag. Resten ägs av föreningar, stiftelser eller föräldrakooperativ.

• Inom primärvården står verksamhet från privata företag för 26 procent av kostnaderna. (2009) Hälften av dessa ingår i någon form av koncern.

• 2010 var 19 procent av all äldreomsorg i privat regi. De senaste tio åren har de vinstdrivande företagen ökat sin marknadsandel. Det handlar om få men stora aktörer. 2008 stod företagen Carema Care och Attendo Care för halva den privata äldreomsorgsmarknaden.

• Flera av de stora välfärdssföretagen ägs av så kallade riskkapitalistföretag. Wallenbergstyrda Investor står som ägare av vårdföretaget Aleris och 30 procent av Kunskapsskolan. Tysk-svenska Triton äger Carema.

• Efter den så kallade Caremadebatten verkar de redovisade vinsterna inom de privata företagen i välfärden ha krympt. År 2010 låg avkastningen på totalt kapital på 14 procent jämfört med 8 procent för hela näringslivet. Mest lönsamma var de största utbildningskoncernerna som hade en avkastning på 28 procent av insatt kapital. Minst lönsamma var skolor med 25–49 anställda som hade en avkastning på ca 4 procent. I september 2012 presenterade dock organisationen Vårdföretagarna siffror som pekade på att vinstnivåerna inom de privata vårdföretagen låg under det övriga näringslivet.

• Vårdföretagarna hävdar att en stor del av vinsten “återinvesteras” i bolagen. Detta är dock inte lika med att verksamhetens kvalitet höjs. Om “återinvesteringar” går ut på att man köper upp mindre vårdenheter, istället för att satsa på personalutbildning osv, så är det bara ett nytt sätt för ägarna att plocka ut pengar ur bolagen. Expansion via uppköp innebär att företaget ökar i värde vilket i sin tur gör att aktieägarna kan plocka ut vinsterna i form av ett höjd pris när företaget säljs vidare.