Sverigedemokraterna (SD) har alltid präglats av inbyggda motsättningar. Dels mellan partiledningen och aktiva medlemmarna om hur öppet partiet ska vara med sin rasism. Dels mellan SD och dess väljare, när det gäller förväntningarna om att partiet ska bekämpa nedskärningar och lönedumpning.
Motsättningar byggdes in i SD redan då partiet bildades 1988 som en valfront för nynazister. På den tiden utgjordes en stor del av partiets aktivister av våldsbenägna skinheads som deltog i nazistiska marscher. För de mer karriärsugna ”slipsrasisterna” inom SD innebar skinheadsen ett problem. Ju fler våldsdåd som kunde kopplas till SD, desto svårare skulle det bli att nå valframgångar och få plats vid köttgrytorna. Den slutliga uppgörelsen mellan ”slipsrasisterna” och skinheadsen skedde år 2001 och partiet splittrades. Ett stort antal aktivister lämnade SD och bildade istället Nationaldemokraterna.
Sedan valet av Jimmie Åkesson till partiledare år 2005 har ”fasadputsningen” snabbats på. Men trots att de våldsbenägna nazisterna är borta, är det fortfarande rasism, främlingsfientlighet och islamofobi som binder samman partiet.
Sedan SD kom in i riksdagen 2010 har motsättningarna skärpts. Valframgången gav en större legitimitet åt rasistiska åsikter. Detta leder både till nya medlemmar för SD, och till att de redan övertygade rasisterna inom SD får självförtroendet att vara mer öppna i vad de står för. Men framgångarna innebär också att partiet fått strålkastarljuset på sig på ett annat sätt. Detta har lett till att ledningen satsat ännu mer på att få SD att framstå som salongsfäiga. En rad medlemmar, som alltför tydligt uttryckt sina rasistiska åsikter offentligt, har uteslutits ur partiet. I september i år uteslöts SD:s gruppledare i Kungsbacka efter att ha uttryckt antisemitiska åsikter på sin blogg. Sedan valet 2010 har SD uteslutit åtta fullmäktigeledamöter. 23 har hoppat av frivilligt. I oktober 2012 skickade partiledningen ut direktiv där de krävde nolltolerans mot ”extremister, rasister och rättshaverister” och hotade med uteslutningar av medlemmar som inte rättade sig in i leden. Fler uteslutningar och avhopp är att vänta.
Detta har lett till ett ökande missnöje bland gräsrötterna inom SD. Missnöjet synliggjordes i samband med skandalen kring den läckta film där tre ledande SD-företrädare fäller rasistiska och kvinnoförnedrande kommentarer samt beväpnar sig med stulna järnrör. Partiledningen har tagit avstånd från de två huvudpersonerna i filmen – f.d ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almqvist samt f.d rättspolitiske talesmannen Kent Ekeroth. Men ute i partidistrikten har både Almqvist och Ekeroth fått stöd på bl a bloggar och på Facebook.
Även ungdomsförbundet SDU har kritiserat partiledningen. I en debattartikel i DN skrev SDU-ordföranden att man inte borde ha tagit ifrån Almqvist rollen som ekonomisk talesperson. Partiledningen svarade med att sparka SDU-ordföranden från sin tjänst som politisk sekreterare på riksdagen.
Genom denna typ av motsättningar föder SD ständigt nya rasistiska extremister. De många uteslutningarna av ”alltför rasistiska” SD-medlemmar har skapat en växande skara aktiva rasister som saknar organisatorisk hemvist. Risken är stor att dessa söker sig till mer extrema rasistiska, och även nazistiska, organisationer.
En organisation som riktat in sig på att fånga upp missnöjda SD:are är nazistpartiet Svenskarnas Parti (tidigare Nationalsocialistisk Front). Efter att SD-ledningen skickat ut brevet om nolltolerans gick Svenskarnas Parti (SvP) ut med ett eget brev till över 400 SD-medlemmar. Brevet kritiserade SD och uppmanade att ta reda på mer om SvP. Genom inriktningen mot missnöjda SD:are har SvP bl a lyckats värva tre ledamöter i kommunfullmäktigen som uteslutits ur SD – två i Hedemora och en i Mönsterås.
Flödet av medlemmar från SD till det nazistiska SvP är skrämmande. SvP/Nationalsocialistisk Front har en historia av våldsdåd mot invandrare, antirasister, homosexuella och andra meningsmotståndare. Detta understryker behovet av att ta strid mot rasismen.