I Sverige har närmare 50 000 personer varslats om uppsägning hittills i år. Det är den högsta siffran på tre år. Runt om i landet syns de svarta rubrikerna. Närmare 100 personer förlorar jobben då SCA lägger ned sina sågar i Holmsund och i Vilhelmina. För en liten ort som Vilhelmina innebär detta ett dråpslag.
Den kris som slog till 2007-2008 har aldrig övervunnits. Krisen har däremot genomgått olika faser. Den långsiktiga trenden kan bl a avläsas i uppgifterna från IF Metall, som visar att över 100 000 industrijobb har försvunnit sedan våren 2008. Sedan krisens mest akuta fas, då större delen av bank- och kreditsektorn vacklade, har jobben försvunnit på bred front.
OECD kallas den industrialiserade världens samarbetsorganisation. Där ingår euroländerna, nästan hela det övriga Europa, USA, Japan samt även länder som Australien, Mexico och Sydkorea. Däremot ännu inte Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
OECD:s prognoser spår en mörk framtid för den globala ekonomin. I sin förra prognos trodde OECD att världsekonomin skulle växa med 3,4 procent nästa år. Idag har denna siffra skrivits ned till 2,9. Hårdast kommer krisen att slå mot industriländerna. OECD anser att det största hotet mot världsekonomin utgörs av skuldkrisen i de 17 euroländerna. Där förutspår man att ekonomin kommer att krympa med 0,4 procent under 2012. Och nästa år beräknas euroländerna krympa ytterligare (med 0,1 procent). Detta innebär bl a att arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå. Kapitalismen befinner sig i en djup kris.
Omvärdering av nedskärningarna
I förra numret av Nya Arbetartidningen berättade vi om hur IMF (Internationella Valutafonden) gått ut med nya uppgifter om den s k multiplikatoreffekten. Multiplikatoreffekten beskriver bl a sambandet mellan åtstramningar i den offentliga sektorn och den effekt som dessa får på den övergripande ekonomin (BNP). Tidigare har IMF hävdat att en nedskärning på 100 kronor inom den offentliga sektorn i ett land innebar att landets ekonomi som helhet (BNP) bara minskade med hälften av nedskärningen, d v s med 50 kr. Detta innebar att IMF räknade med en multiplikator på 0,5. Vi kan uttrycka detta på följande sätt: en nedskärning på 100 kr i statsbudgeten multiplicerat med 0,5 innebär en minskad BNP på 50 kr.
Den politiska innebörden av detta var att nedskärningar i statsbudgeten blev en universalmedicin som IMF ordinerade under flera årtionden till nästan varje land med krisande ekonomi. Men IMF har alltså tänkt om. Idag uppger den att multiplikatorn inte längre ligger på 0,5 utan någonstans mellan 0,9 och 1,7!
Recept för högre arbetslöshet
Betydelsen av de nya signalerna från IMF är svår att överskatta. Innebörden av de nya decimalerna är följande: om regeringen i ett land, i syfte att minska underskottet i statsbudgeten, minskar de offentliga utgifterna med motsvarande 100 kr så innebär detta att ekonomin som helhet (BNP) krymper med, i värsta fall, hela 170 kr (och i ”bästa fall” med 90 kr)! Bakom dessa siffror ryms en hel värld av lidande, bl a i form av en hög och bestående arbetslöshet, med alla de tragedier detta medför både för hela samhällen och för enskilda individer.
Tabell: Öppen arbetslöshet, säsongsrensade värden (sep ’12) |
|||
| Land | Procent | Antal | Jmf sep ’11 |
| Tyskland | 5,4 | 2 282 000 | -0,4 |
| Sverige | 7,9 | 398 000 | +0,7 |
| Italien | 10,8 | 2 774 000 | -0,1 |
| Spanien | 25,8 | 5 979 000 | +3,4 |
| Grekland (aug ’12) | 25,4 | 1 268 000 | +6,5 |
| USA | 7,8 | 12 088 000 | -1,2 |
| Hela Eurozonen | 11,6 | 18 500 000 | +1,3 |
| Kommentar: Skillnaden jämfört med september 2011 är mätt i procent-enheter. Källor: Eurostat, US Bureau of Labor Statistics. | |||
Skillnad mellan kriser och krismedicin
Omvärderingen från IMF:s sida innebär inte att det är ”felbedömningen” av storleken på multiplikatorn som utgör grunden till krisen för kapitalismen. Grunden till krisen ska vi återkomma till i kommande nummer.
Vad IMF:s nya siffror däremot visar är att de krisåtgärder som de allra flesta regeringar och andra makthavare har vidtagit sannolikt har förvärrat krisen – istället för att mildra densamma.
Denna insikt, i kombination med de stora proteströrelser som ägt rum i en rad länder, har fått IMF att ”räkna om”. Den fråga som måste ställas är: hade IMF upptäckt att nedskärningarna motverkar sitt eget syfte även om protesterna uteblivit?
Den ekonomiska teoribildningen är ingen ”vetenskap” på samma sätt som fysik och kemi. Ekonomin är politisk. Den utgör ett av vapnen i borgerlighetens kamp mot arbetarklassen, i syfte att lägga beslag på en så stor andel av samhällets rikedomar som möjligt. Och det måste understrykas: lösningen på krisen är inte att gå tillbaka till ”den gamla goda” keynesianismen.
Lösningen är att avskaffa det privata ägandet av banker och de stora tillverkningsföretagen där produktionens syfte är att tillgodose aktieägarnas intressen. Det som krävs är ett kollektivt ägande av ekonomins nyckelsektorer – först då skapas förutsättningar för att löntagarna och övriga medborgare ska kunna planera produktionen demokratiskt – i syfte att avskaffa arbetslöshet och avvärja miljöhot.