Årets avtalsrörelse, där löner och arbetsvillkor för 2,8 miljoner svenska löntagare ska fastställas, kommer att vara en förpostfäktning inför valet 2014. Hittills har arbetsgivarsidan, till skillnad från sina håglösa politiska släktingar i Alliansen, visat en mycket aggressiv attityd.
Tydligast syns aggressiviteten i användandet av bemanningsföretag och låglönearbetskraft – metoder som helt ställer de traditionella fackliga organisationerna och förhandlingarna åt sidan. Det är metoder som inneburit kraftiga lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor inom flera branscher.
Samtidigt som den viktiga avtalsrörelsen inleddes presenterade också Socialdemokraterna sitt handlingsprogram inför valet 2014 – ett dokument med det pretentiösa namnet Framtidskontraktet. S står inför stora utmaningar om man ska kunna förhindra en tredje moderatledd regering 2014. Att presentera idéer för att slå tillbaka arbetsgivarnas attacker mot fackliga rättigheter är en av utmaningarna. Att utarbeta ett program mot den avindustrialisering som idag hotar själva basen för sysselsättningen, och därmed välfärden, är en annan.
Några siffror som beskriver problemet: De svenska storföretagen hade totalt 1,6 miljoner anställda år 2010 – en ökning med 30 procent på drygt 20 år. Men ökningen hade enbart skett i företagens filialer utomlands. I Sverige, däremot, hade samma företag minskat antalet anställda med ca 220 000 personer!
Samtidigt tillhör Sverige även de största kapitalexportörerna, i förhållande till BNP. Enkelt uttryckt innebär detta att vinster som skapas i landet förflyttas/investeras utomlands – till stor del av svenska storföretag och pensionsfonder. Nya Arbetartidningens kartläggning visade att investeringarna i svensk industri, infrastruktur och forskning hade kunnat vara 40 % större under åren 2001-2011 om inte pengar slussats ut ur landet – ofta till diktaturer där fackföreningarna krossats och lönenivåerna är låga.
Hur hanterar då Socialdemokraternas ”Framtidskontrakt” dessa ödesfrågor? Visa av misslyckandena i valen 2006 och 2010 har den nya partiledningen satt frågan om kampen mot arbetslösheten överst på dagordningen. Ett fall framåt. Men trots att man haft drygt ett år på sig att ta fram konkreta förslag ekar Framtidskontraktet oroväckande tomt när det gäller idéer för att skapa fler jobb. Två av förslagen är klassiska socialdemokratiska krav om utbildningssatsningar och ”förbättrad välfärd”. I detta ingår exempelvis höjd a-kassa samt satsningar på komvux och universitet. Att S skulle kunna genomföra substantiella satsningar på dessa områden motsägs dock – av Framtidskontraktet självt! Dokumentet betonar nämligen envist att staten även fortsättningsvis ska föra en stram ekonomisk politik där överskott i budgeten används för att betala av statsskulden. Denna politik, kombinerat med den ekonomiska krisen i världen samt att S accepterar Alliansens sänkta skatter, begränsar möjligheterna att satsa på vård, skola och omsorg. Den är istället ett recept för fortsatta nedskärningar.
Framtidskontraktet gör ett försök att peka på att utvecklingen av gröna tekniska lösningar skulle kunna vara en tillväxtbransch för svensk industri. Men försöket stannar halvvägs. Istället för konkreta förslag om industriella satsningar slutar resonemanget i intet förpliktigande skrivningar om satsningar på järnväg samt om att landets kommuner ska ta mer ansvar.
Bristen på idéer när det gäller jobben kommer att bli ett stort problem för S i valet 2014. Detta eftersom det kombineras med reträtter på flera frågor som tidigare skiljde S från Alliansen. Framtidskontraktet tonar ned planerna på att lagstifta om rätten till heltidsjobb, liksom kravet på kvoterad föräldraförsäkring. Löfvén kräver inga höjda skatter och accepterar vinster inom välfärdssektorn. Dessutom öppnar han för förhandlingar med Alliansen i kärnkraftsfrågan. Väljarna kan få svårt att se konkreta skillnader mellan de två regeringsalternativen 2014.
En skillnad som dock verkar finnas kvar är inställningen till fackliga rättigheter, låglönekonkurrens och villkoren på arbetsmarknaden. S-dokumentet säger att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige, kräver att den s.k. Laval-lagen ska rivas upp och vill lagstifta mot missbruk av tidsbegränsade anställningar. Dessutom vill man avskaffa Fas 3-jobben och istället ge lönesubventioner med ”avtalade villkor”. Även om Socialdemokraterna bildar regering efter valet 2014 kommer det troligen att krävas kraftiga påtryckningar från fackföreningsrörelsen för att förverkliga dessa skrivningar – detta gäller särskilt om MP är en del av regeringsunderlaget.
Den socialdemokratiska ledningen verkar i dagsläget inte vilja förstå djupet i angreppen på svensk fackföreningsrörelse. Detta innebär samtidigt att de inte förstår den potential som finns i att driva dessa frågor med kraft. De positiva skrivningarna i handlingsprogrammet till försvar av facket borde åtföljas av kraftfulla utspel från partiledningen och en verklig kampanj till försvar av fackliga rättigheter och svenska kollektivavtal. Detta skulle, trots bristen på idéer när det gäller jobben, kunna skapa en entusiasm på arbetsplatserna som kunde kanaliseras in i valrörelsen. Att något av arbetarrörelsens partier tar tag i frågan om lönedumpning och svenska kollektivavtal skulle samtidigt vara det bästa sättet att slå undan fötterna på Sverigedemokraterna.