Detta är vårt tredje nummer i serien om krisen Grekland. I denna artikel kan du läsa om de skrämmande hot som tornar upp sig. Det handlar om stämningar och företeelser som inte förekommit i Europa sedan perioden efter Första Världskriget. Men vi beskriver inte bara hoten. Vi för även fram förslag på en enhetsfront i syfte att slå tillbaka en alltmer aggressiv och odemokratisk borgerlighet. Om detta kan du läsa på mittuppslaget. Nazisterna marscherar åter i Europa. Detta kräver kampmetoder av ett nytt slag – för att försvara jobb och social trygghet men också demokratiska rättigheter.
I förra numret av Nya Arbetartidningen rapporterade vi om det nazistiska partiet Gyllene Grynings (GG) framfart i Grekland. Genombrottet för GG kom i samband med valet i maj förra året då partiet fick hela sju procent av rösterna och 21 av de 300 platserna i det grekiska parlamentet. Tre år tidigare låg GG:s valresultat endast på 0,31 procent.
Gyllene Gryning har para- eller halvmilitära organisationer. Dessa har uppenbart hämtat inspiration från den tyska nazismens SA (Sturmabteilungen eller stormavdelningar). I valet 2012 var partiets huvudfrågor motståndet mot a) invandringen och b) mot den uppgörelse som de traditionella maktpartierna i Grekland ingått med EU och IMF. Dessa uppfattas idag av många greker som fientliga ”stormakter”. Uppgörelsen innebär att Grekland beviljas lån i utbyte mot brutala nedskärningar. I valen ifjol hetsade alltså Gyllene Gryning dels mot en ”inre” fiende (invandrarna) och mot en ”yttre” (EU-IMF). Detta innebär, förutom stormtrupperna, en annan likhet mellan Gyllene Gryning och den tyska nazismen under 20- och 30-talen. Även Hitler hade en ”inre” fiende (judarna) och en ”yttre” fiende. Dessa utgjordes av segrarmakter som påtvingat den tyska befolkningen, och Tyskland som nation, de brutala fredsvillkoren efter Första Världskriget. Bakom villkoren stod Storbritannien, Ryssland, USA och (främst) Frankrike.
Tyskland tvingades att lämna ifrån sig stora landområden som införlivades med omkringliggande länder. Tio miljoner tyskar hamnade därmed utanför de gamla gränserna. Tyskland förlorade också stora industriella och ekonomiska resurser. Som exempel kan nämnas viktiga tillgångar på järnmalm och en tredjedel av allt kol. Första Världskriget hade varit ohyggligt och att segrarna skulle ställa hårda krav var att vänta. Men fredsvillkoren drabbade tiotals miljoner vanliga tyska arbetare och småföretagare. Detta gav Hitler en möjlighet att anklaga socialdemokrater och borgerliga partier för att ha förrått sitt land – som gått med på de fredsvillkor som drabbade vanliga tyskar så hårt.
Parallellen till Gyllene Grynings politik är inte svår att se. De villkor som EU och IMF påtvingat Grekland har inneburit att arbetslösheten nu ligger på 26-27 procent, och bland ungdomar på över 50 %. En minimilön har införts som ligger under EU:s normer för fattigdomsgränsen, något som kritiserats av Europarådets Kommitté för Sociala Rättigheter! Detta ger GG en möjlighet att framställa sig som motståndare till Greklands yttre fiender och ger samtidigt den grekiska nazismen en möjlighet att anklaga andra partier för att ha svikit det grekiska folket genom att ha accepterat villkoren från EU-IMF. Detta innebär ännu en parallell till den tyska nazismen.
Gyllene Gryning saknar ett eget hållbart alternativ. Men i desperationens Greklands är det många som inte genomskådar nazisterna. För dessa människor framstår GG som ett sorts hopp – bättre än ledarna i de traditionella maktpartierna som socialdemokratiska PASOK och borgerlighetens huvudparti Ny Demokrati.
Fascismens uppgift är att krossa arbetarrörelsen
Olika ”experter” framträder allt oftare för att besvara frågan om vad fascism egentligen är. Då ”experterna” förnekar klasskampen blir svaren ofta direkt fördummande. Historien har nämligen gett ett oss ett mycket tydligt svar på frågan om fascismen. Dess uppgift är att utplåna arbetarklassens organisationer, d v s fackföreningar och arbetarpartier. I vilken mån detta lyckas beror på den grad av massförankring som de fascistiska eller nazistiska rörelserna lyckats vinna hos befolkningen. Skillnaden mellan en brutal militärdiktatur och en fascistisk rörelse återfinns just i fascismens (eller nazismens) förankring inom breda befolkningsskikt.
En diktatur, hur brutal den än är, lyckas aldrig utplåna arbetarpartier och fackföreningar. Enbart våld kan nämligen inte knäcka en arbetarrörelse med en djup folklig förankring. Men Mussolinis fascism och Hitlers nazism lyckades skapa en egen massförankring. Denna typ av massförankrad ”högerextremism” kan tränga in i varje por i samhället och därigenom hitta och krossa varje motståndsfäste. Avgörande för nazismens massförankring i Tyskland var dels den ekonomiska krisen i kombination med de hårda fredsvillkoren efter kriget. Dels den totala politiska impotensen hos socialdemokrater och kommunister som inte kunde ena sig till ett gemensamt motstånd mot Hitler.
De fascistiska och nazistiska rörelserna erövrade statsmakten i Italien, Tyskland och Spanien under 20- och 30-talen. Dessa rörelser hade uppstått under olika förhållanden och hade alla egna särdrag. Det förtjänar att understrykas att hatet mot judar inom den tyska nazismen saknade motsvarighet i Italien och Spanien. Det gemensamma för dessa rörelser var istället att de alla syftade till att krossa arbetarrörelsen i respektive land. Detta lyckades särskilt i Tyskland.
För vinna ett masstöd måste fascistiska/nazistiska rörelser uppträda ”folkligt”. Det räcker inte med att uppträda brutalt mot den ”inre” fienden. Fascismen/nazismen måste framställa sig som stående i spetsen för kampen även mot en yttre fiende. Detta kan vara mot fredsvillkoren efter Första Världskriget eller mot dagens krav på nedskärningar från EU-IMF. ”Uppgiften” underlättas om motståndarna (kommunister, socialdemokrater och ”vanliga” borgare) dels kan anklagas för att stödja den yttre fienden, dels inte kan enas inbördes för att bekämpa fascismen/nazismen.
Framväxten av Gyllene Gryning måste tas på allra största allvar. Den utgör redan ett fysiskt hot mot invandrare. Och den kommer, i samarbete med den reguljära grekiska statsapparaten, att utgöra ett alltmer påtagligt hot mot den grekiska arbetarrörelsen. Men striden är dock långtifrån förlorad. Den har bara inletts. Se mittuppslaget.