Socialdemokraterna har just överlevt krisen med Omar Mustafa. Mustafa var ordförande för Islamiska Förbundet och krafter inom S tänkte sig att utnyttja Mustafa till att ytterligare öka andelen S-väljare bland muslimer. Enligt uppgift har S redan idag 70 procent av muslimernas röster. Nu kanske inte S tappar just sina muslimska väljare p g a turbulensen kring Mustafa. Men en partikongress brukar innebära positiv publicitet – bland annat genom presentationen av ett politiskt alternativ och en uppvisning av enighet. Genom detta vill man exempelvis återvinna väljare som förlorats till bl a Moderaterna.
Men vad de flesta utanför S-leden idag minns av kongressen var just uppvisningen av splittring kring Mustafa – även om splittringen kom lite efter kongressen. Däremot är det ingen som minns det politiska alternativ som Stefan Löfvéns parti presenterade. Detta är inte underligt. Ett av skälen är att alternativ är så otydligt. Ett annat skäl är turbulensen kring Mustafa (vi skrev utförligt om denna fråga i vårt förra nummer).
Utan eget alternativ tar du över någon annans
En gammal sanning säger att den som saknar ett eget politiskt alternativ kommer att falla offer för någon annans. Det var just avsaknaden av ett eget tydligt alternativ som låg bakom nästa kris, eller splittring, inom Socialdemokratin. Vi tänker på den som visades upp på Första Maj. Denna arbetarrörelsens högtidsdag var säkert utsedd som det tillfälle då mycket av det som gick förlorat, i samband med tubulensen kring Mustafa, skulle tas igen. Alltså: på Första Maj skulle hela ”rörelsen” föra fram samma politiska alternativ och därigenom uppvisa enighet och styrka – precis som ett regeringsalternativ ska göra. Nu blev det inte så. Istället kom nästa uppvisning i politisk oenighet.
Denna oenighet var egentligen långt värre än den kring Mustafa. Detta handlade ju ändå ”bara” om ett sorts kuppförsök från Stockholms arbetarekommun. Och kunde skyllas (och skylldes också) på dess ordförande Veronica Palm. Men på Första Maj var det en betydligt tyngre gestalt som orsakade splittringen – LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson (K-PT).
Även en blind höna…
Låt oss presentera Karl-Petter Thorwaldsson. En kort och koncis sammanfattning av honom är att han utgör en liknande karaktär som Håkan Juholt. Det betyder att han är en glad gamäng utan onödig belastning, varken av kunskaper eller av insikten om att man ibland ska ”hålla käften”. Fast Karl-Petter är bara boss för LO. Tidigare var det inte ”bara” att vara boss för LO. Tidigare var LO ett förhandlingsorgan för alla enskilda LO-förbund, då centrala avtal skulle tecknas med arbetsgivarna, men så är det inte idag. Idag har LO:s roll blivit mer lik TCO:s. Med det menas att LO ”driver på” och bildar opinion – och då får man ju ta ut svängarna lite mer än om man ska förhandla om kronor och ören – vilket är mycket allvarliga saker. Det leder ibland till strejk. Elaka tungor säger att den glade gamängen Karl-Petter aldrig skulle ha fått bli LO-ordförande på den gamla goda tiden då LO verkligen betydde något. Dessa elaka tungor har helt rätt.
…kan hitta ett guldägg
Men även en blind höna kan hitta ett guldägg, brukar man säga. Så ock Karl-Petter. Men till Stefan Löfvéns förtvivlan, tror vi, valde han att inte berätta om sitt fynd för de övriga i Högsta Ledningen där Karl-Petter tagit plats. En LO-ordförande sitter nämligen alltid i Socialdemokraternas mytomspunna Verkställande Utskott – det motsvarar Politbyrån i det gamla Sovjetunionen – och detta oavsett om han, eller hon, får förhandla eller inte. Karl-Petter ville troligen inte att någon skulle stjäla hans utmärkta idéer på Första Maj. Så här efteråt kan man misstänka att ingen annan i Politbyrån skulle ha gjort det. Men det är ju så lätt att vara efterklok. Nåväl, åter till glade Karl-Petter. Han hade alltså kommit över ett stycke intressant läsning. Från Konjunkturinstitutet.
En helt ny politisk situation
Denna pålitliga borgerliga institution ansåg, och andra med dem, att det idag inte längre är nödvändigt att hålla fast vid det ”överskottsmål” i statsfinanserna (på i snitt en procent av BNP under en konjunkturcykel) som infördes under Göran Persson i en annan epok. Och då Karl-Petter läste detta drabbades han av något som bara måste beskrivas som Inspiration. Inspiration kan vara kreativt och bra. Och mindre bra, om det drabbar minnet.
Och det var just minnet som drabbades. Karl-Petter blev så inspirerad att han glömde att S-partiet just hade haft en kongress. Han glömde att S numera tävlar med Moderaterna om att vara mest ”ansvarsfulla” vad gäller statsfinanserna. Detta betyder att S inte vill veta av några idéer om att överge ”överskottmålet” i statsfinanserna. Överskottsmålet vaktas istället som en ”Helig Graal” – och det av både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén! Men det glömde Karl-Petter. För S eget alternativ var så diffust lika Alliansens. Och utan ett eget alternativ faller man lätt offer för frestelsen att ta över någon annans.
Om överskottsmålet hade övergetts av Socialdemokraterna så hade en helt ny politisk situation i hela Sverige uppstått. Ja, även om målet på ett överskott bara hade bytts ut mot målet på ”balans” (lika stora utgifter som inkomster) hade en helt ny situation uppstått i Sverige. Men inget beslut hade tagits på den nyss avslutade S-kongressen om varken det ena eller det andra. Ett sådant allvarligt beslut skulle ha måst presenterats långt före S-kongressen, diskuterats av alla ombuden inför kongressen, diskuterats under kongressen och voterats om vid slutet av kongressen. Ett sådant beslut kan man inte komma med tre timmar före beslut, som med förslaget att välja Mustafa till Partistyrelsen.
Den godtrogne, den inspirerade och den onde
Men nu skedde inget av allt detta. Måhända kan det ha fått Stefan Löfvén, som fortfarande är lite ny och godtrogen, att uppfatta saken som om han och Karl-Petter var överens om överskottsmålet. Men Löfvén hade inte räknat med att Karl-Petter är en glad gämang (nu vet Löfvén det). En glad kille, alltså, som drabbats av Inspiration. Dessutom.
Så i sitt Första Maj-tal hade nu plötsligt LO-ordföranden 70 miljarder mer att röra sig med. Långt mer än S-ordföranden. Och dessa 70 miljarder ville han använda för att ge sig på arbetslösheten. 100 000 nya jobb räknade Karl-Petter med att dessa slantar skulle skapa. Och plötsligt var Socialdemokratin splittrad. Igen. Så Löfvén fick åter börja ta folk i örat, och förneka att Socialdemokraterna stod bakom LO-ordförandens utspel, även om denne sitter i den mytomspunna Politbyrån.
Vem har då rätt: S-kongressen eller Karl-Petter? För oss socialister – som vill ha gemensamt ägda företag, och utarbeta en plan för produktionen av varor och tjänster baserade på mänskliga och miljömässiga behov – ingen. Men bland de borgerliga ekonomerna, som fruktar en ny djup ekonomisk nedgång innan Europa hunnit hämtat sig från den förra krisen 2008 och som med fasa ser på siffrorna för arbetslösheten, så verkar Karl-Petter ha en växande skara ekonomer bakom sig.
Och egentligen: vad är besluten på S-partikongress värda, rent historiskt sett? Ingenting. 1990 hade S bekräftat sitt motstånd mot att gå med i EG/EU. Så ingen debatt om ett medlemskap togs på kongressen. Alla trodde att alla var överens om att Socialdemokraterna skulle hålla Sverige utanför EU. Som man gjort under ca 40 år. Men sex veckor senare lade Ingvar Karlsson, som inte ens var en glad gamäng, fram ett förslag om att Sverige skulle gå med i EU. Också utan någon debatt på en S-kongress. Som ju ändå bara är uppslitande.
Så Karl-Petter kan ju visa att han har traditionen på sin sida. Fast han är ju inte partiordförande. Men varför hänga upp sig på detaljer. Sånt är till för onda typer som Fredrik Reinfeldt. Och han är ju ändå inte med i Politbyrån. Det är möjligt att Löfvén fick ta lite skit under partiledardebatten. Och i media. Men det är ju vad partiledare är till för. Och man kan ju också se det så här: borgarnas splittring är ju bra. För det innebär att dom kan fria till olika väljargrupper lite hur som helst. Så varför inte skaffa sig 70 miljarder och fixa 100 000 nya jobb. Det går ju alltid att ta tillbaka efter valet. För det ska väl vara högt i taket på ett parti. Då slipper man kriser.