LO-rapporten om arbetskraftsinvandring och upploppen, i Husby och på en rad andra orter i Sverige och utomlands, visar på den väldiga sprängkraften i frågorna som berör invandring och segregering.
LO-rapporten om arbetskraftsinvandringen (se sid 7) reser bl a två frågor som båda handlar om makt: 1. Vem som ska ha makten att avgöra om det finns ett behov av utländsk arbetskraft. Ska den makten ligga hos fackföreningarna eller hos arbetsgivarna/staten? 2. Under vilka villkor ska invandrarna arbeta. Klarar facket av att organisera invandrarna, eller kommer invandrarnas villkor att bestämmas av, ofta mycket hänsynslösa, arbetsgivare? LO-rapporten måste leda till att dessa frågor omedelbart leder till handling. Först måste facket sätta sig målet att verkligen organisera de invandrade arbetarna. Ska detta lyckas måste facket sätta sig i respekt. De åkerier som utför 40 transporter istället för de tre, som dagens ”cabotageregler” tillåter, måste varnas. Bryr de sig inte ska de tvingas laga punktering efter punktering efter… Tills de fattar budskapet. Samma sak om en lastbilschaufför från Bulgarien blir avskedad efter att ha krävt att få arbeta på samma villkor som svenska kollegor. LO-rapporten reser frågor av avgörande vikt. Rätten att vara med i facket, makten över lönen och alla andra arbetsvillkor. Men sedan försäkrar LO, krypande fegt, att facket inte är intresserade av makt.
Det är inte fel att kräva att reglerna som gällde fram till 2008 återinförs. Men detta kommer inte att ske automatiskt. Ska utsatta våga gå med i facket måste facket kunna agera. Detta betyder bl a att fiender måste tvingas lära sig att laga punkteringar på parkerade lastbilar.