Efter nio dagars strejk blåstes bussförarstrejken av på kvällen torsdag 27 juni. Fackförbundet Kommunal och Bussarbetsgivarna hade då kommit överens om ett nytt avtal som ska gälla till den 30 september 2016.
Kampviljan bland bussförarna var stark under strejken. För de förare vi träffat i Umeå var beslutet att strejka efterlängtat och stämningen var på topp. Förarna upplevde också ett starkt stöd för strejken från allmänheten. Det fanns dock även en viss misstänksamhet mot fackledningen i samband med att man inledde ”samtal” med arbetsgivarna. Minnet från fackets agerande i samband med strejken 2009, då ledningen gick med på att avbryta strejken när förhandlingarna inleddes, lever kvar.
När det gäller fackets krav så lyckades man i princip få igenom kravet på 1 740 kronor i lönepåslag. Det nya avtalet ger 1 732 kronor på tre år. Mindre bra är att avtalet öppnar för att införa individuella löner för bussförarna, om än i lokala avtal. Men bussförarstrejken handlade inte i första hand om lönekraven, utan om en rad krav som gäller arbetsmiljö, anställningstrygghet och inflytandet över arbetet.
Ser vi till dessa viktiga frågor så framstår avtalet som ett svek mot medlemmarna.
▪ Det viktigaste kravet under strejken handlade om att alla anställda ska garanteras att få jobba kvar och behålla sina anställningsår vid ett byte av entreprenör efter en upphandling. I vissa fall har förare fått börja om som provanställda i samband med entreprenörsbyten. Om de fått behålla jobbet. I det nya avtalet finns inga garantier för att man inte ska förlora anställningstid vid entreprenörsbyte. Det enda som står är att det ska finnas en ”ambition” att alla anställda ska följa med.
▪ Ett annat viktigt krav handlade om att införa minst 45 minuter lunchrast. På vissa håll, exempelvis i Umeå, har man endast 30 minuters lunch på vilken man måste kasta i sig maten innan man måste ut igen. Även på denna punkt så saknas det garantier i det nya avtalet – det enda arbetsgivarna har gått med på att 30-minuters lunchraster endast ska ske ”i undantagsfall”. På dagens arbetsmarknad, där undantagsfallen allt oftare blir norm, är denna skrivning föga betryggande.
▪ Det viktiga kravet på minst 11 timmars vilotid per dygn kom inte ens med i avtalet! Att kunna gå ned i varv innan man ska på jobbet igen är viktigt, både för det egna välbefinnandet och för de passagerare vars liv en busschaufför är ansvarig för under färd.
Avtalet kunde ha blivit bättre
Bussförarna hade kunnat få ett bättre avtal. Stämningen och kampviljan bland förarna var hög. Stödet från allmänheten var starkt. På lördagen (29 juni) hade man dessutom planerat att ta ut beställningstrafiken samt flygbussarna i bl a Stockholm och Göteborg – något som verkligen skulle ha satt press på arbetsgivarna. Det enda som saknades var viljan, hos fackledningen, att besegra arbetsgivarna. För fackledningen var strejken bara ett sätt att vädra missnöjet bland medlemmarna. Men hade strejken utvidgats och fortsatt hade avtalet kunnat bli bättre.
Kommentarer är stängda.