En ny rapport från LO visar att var femte anställd inom byggbranschen i Sverige jobbar som utstationerad – dvs är anställd av ett utländskt företag. Inom skogsbranschen är siffran ca 10 procent. Ofta handlar det om ren lönedumpning
Rapporten pekar på att de utländska företagen ofta betalar löner under kollektivavtalsnivån. Dessutom slipper de att betala svensk bolagsskatt, sociala avgifter, tjänstepensionsavgifter och försäkringar.
Vid undersökningstillfället befann sig cirka 15 000 utstationerade byggnadsarbetare i Sverige. 60 procent av dessa var anställda hos utländska företag med uppdrag i Sverige, 20 procent var uthyrda av ett utländskt bemanningsföretag och 20 procent var ”egenföretagare”.
Undersökningen betonar att utstationering sällan handlar om brist på kvalificerad personal i Sverige. Istället handlar det om att försöka pressa kostnader genom att minska löne- och skattekostnader. Detta understryks av att 25 procent av alla Byggnadsavdelningar ”ofta eller alltid” har svårt att få tag i en behörig representant för de utstationerade bolagen.
På många håll vittnar Byggnads avdelningar om förekomsten av dubbla anställningskontrakt – ett att visa upp för svenska fack och myndigheter och ett hemligt med de verkliga anställningsvillkoren som de utländska arbetarna tvingats acceptera.
Tyvärr togs inte striden om rättigheter för utstationerade arbetare, och mot lönedumpning, till sitt slut i avtalsrörelsen. Istället presenterar LO-rapporten en lista över önskade förändringar till Alliansregeringen. Det handlar exempelvis om att huvudentreprenören på ett bygge ska vara ansvarig för att alla underentreprenörer ska hålla sig till lagar och kollektivavtal.
Rapporten beskriver att det finns en rädsla bland utländska arbetare att engagera sig fackligt. Ofta är man rädd att förlora jobb och därmed möjligheten att försörja sina anhöriga i hemlandet. Men LO-rapporten verkar ointresserad av att diskutera hur denna rädsla och fackliga orutin ska kunna övervinnas – och hur fler medlemmar ska kunna värvas bland de tusentals utstationerade arbetarna.
Inte heller diskuterar rapporten hur man ska kunna använda sina egna medlemmar för att kartlägga och sätta press på de företag som dumpar löner och anställningsvillkor. Rapporten knyter istället alla förhoppningar till att Alliansregeringen ska förändra de lagar som idag reglerar utstationering av löntagare.
Uppenbarligen glömmer LO-ledningen att Alliansregeringens övergripande politik (jobbskatteavdragen i kombination med de försämrade trygghetssystemen) har haft ett grundläggande syfte: att pressa ned lönekostnaderna för svenska företag. Utifrån detta måste man utgå ifrån att Alliansen ser lönedumpning som ett användbart verktyg för att ytterligare öka pressen nedåt på de svenska lönerna.
Facken kommer inte att få hjälp av Alliansregeringen när det gäller att försvara lönenivåerna. Istället måste kraften hos de egna medlemmarna mobiliseras. Denna uppenbara utgångspunkt saknas i en annars intressant rapport.