De politiska institutionerna i Tyskland är mycket duktiga på statistik. Bara några minuter efter att de sista rösterna hade avlagts, på valdagen i september, så började TV-kanalerna visa preliminära valresultat för de olika partierna. Inom några timmar hade det slutliga resultatet räknats fram.
Kristdemokraterna CDU (och dess bayerska systerparti CSU) fick den största andelen röster med 41,5 procent. Det näst största partiet var inte Socialdemokraterna (SPD) – det var de 28,5 procent som inte röstade. Ytterligare 15,8 procent av de som verkligen röstade saknar representation i det nya parlamentet, eftersom de röstade på partier som inte nådde över 5-procentspärren. Lagda tillsammans motsvarar dessa över 44 procent av rösterna, och är därmed fler än de som röstade på Merkels kristdemokrater. Speglar valresultatet, på ett demokratiskt sätt, åsikterna hos folkflertalet? Nja, inte riktigt.
I Tyskland, liksom i många andra europeiska länder, har skillnaderna mellan de politiska huvudpartierna suddats ut allt mer. Dessa accepterar numera den kapitalistiska krisen och debatterar bara om små taktiska skillnader i hur budgetunderskotten ska minskas och hur de bäst ska linda in sina attacker på de sociala trygghetssystem som arbetarrörelsen byggt upp sedan slutet på Andra Världskriget. TV-debatten mellan CDU-ledaren Angela Merkel och SPD-ledaren Peer Steinbrück behandlade därför få allvarliga frågor, och erbjöd få svar. Ett exempel: SPD förde fram behovet av att lagstifta om en minimilön. Och Merkel höll med om att det borde finnas en minimilön inom en rad branscher.
Hur lyckades då förbundskansler Merkel att bli återvald en tredje gång i en så pass problematisk tid för världskapitalismen? Huvudskälet är att Merkel inte är någon Thatcher. Medan Merkels finansminister ville genomföra stora nedskärningar och försämringar på en rad områden för att minska statsskulden, så valde Merkel istället att genomföra ett antal reformer som föreslagits av hennes motståndare.
Efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima gjorde Merkel en dramatisk U-sväng i energipolitiken och beslutade om en stängning av alla tyska kärnkraftverk och för en kraftig utbyggnad av förnyelsebara energikällor. I takt med att det pågått en kraftfull minskning av antalet fasta jobb i Tyskland så har antalet visstidsanställda och anställda vid bemanningsföretag ökat. Lönenivåerna och anställningstryggheten har minskat till följd av detta. Generellt har lönerna i Tyskland stagnerat de senaste tio åren – vilket är bra för de tyska kapitalisterna, men inte för alla de miljoner löntagare som skapar rikedomarna. Tio procent av arbetskraften har numera två jobb för att ha råd att betala räkningarna. Media har avslöjat de skamligt låga lönerna inom vissa servicebranscher, så som kontorsstädning, frisörer, m.m, där arbetarna kunde betalas så lite som 3 euro (ca 27 kr) i timmen. Trots att CDU (samt dess bayerska systerparti CSU), allmänt sett, representerar den härskande klassens intressen, så var de alltså ändå beredda att tillåta lagstadgade minimilöner inom en rad branscher.
De två reformerna inom energiproduktionen och införandet av lagstadgade minimilöner är bra exempel på hur CDU/CSU positionerade sig inför valet 2013. De stal De Grönas ”kläder” när det gäller förnyelsebar energi, och de stal delvis vänsterns ”kläder” när det gäller att höja svältlönerna. De bekämpade också en del reaktionära förslag från sin koalitionspartner, liberala FDP, exempelvis är det gällde en urholkning av sjukförsäkringssystemet. Och tack vare den tyska passionen för statistik vet vi inte bara exakt hur väljarna röstade, utan också hur väljarna rört sig mellan partierna jämfört med valet 2009.
CDU/CSU tog över 200 000 röster från SPD och hela 2,1 miljoner röster från tidigare liberala väljare. Detta innebar ett förödande slag mot FDP, som minskade sitt röstetal från 14,6 procent till 4,8 procent och därmed förlorade alla sina platser i parlamentet. Det var även 420 000 väljare som tidigare röstat på De Gröna som valde Merkel i detta val. Merkels kritiker på högerkanten inom CDU kallade henne ofta för en ”socialdemokrat”. Vissa besvikna högertyper, som sökte sig en ny politisk hemvist, vände sig till det lilla Alternative für Deutschland (Alternativ för Tyskland) – ett euroskeptiskt parti som består av ett antal affärsmän. Alternative für Deutschland kräver att euron splittras i en ”nord-euro” och en ”syd-euro” samt för att Tyskland ska vända blickarna österut, mot Polen, Vitryssland och Ryssland. Detta nya parti ersatte nästan FDP i valet och fick 4,7 procent av rösterna. De har sedan fortsatt att öka med flera procentenheter i opinionsmätningarna. Det är inte omöjligt att de lyckas ta sig in i parlamentet i nästa val. Partiet vann, föga förvånansvärt, de flesta av sina väljare från FDP – hela 430 000 röster – men det vann även 340 000 röster från vänsterpartiet Die Linke. Vi återkommer till Die Linke i en annan artikel. SPD:s valresultat var nästan lika dåligt som dess värsta valresultat någonsin – vilket var när de vann 23 procent av rösterna i valet 2009.
Trots det solida stödet för Merkel så vet vi att hon inte vann tillräckligt många röster för att bilda en majoritetsregering. Sett till antalet mandat så har SPD, De Gröna och Die Linke en absolut majoritet i Bundestagen (parlamentet) med 319 mandat. Men enligt grundlagen så ska det största partiet försöka bilda en majoritetsregering. Efter att ha förlorat sin koalitionspartner FDP var CDU/CSU antingen tvungna att bilda en minoritetsregering – vilket skulle vara instabilt för systemet, att utlysa ett nyval – som riskerade att ge samma osäkra valresultat, eller att försöka forma en koalition med De Gröna eller SPD.
Om De Gröna och SPD vill kan de vägra samarbete med CDU/CSU. Då skulle turen gå till SPD att försöka bilda en koalition. Det existerar redan en vänstermajoritet. På många områden har SPD och Die Linke i stort sett samma politik. De Gröna har övergivit sitt tidigare motstånd mot att samarbeta med ”ex-kommunister”. Alla förutsättningar för att bilda en vänsterregering i Tyskland redan nästa helg finns – om bara SPD var beredda att släppa sitt hat mot Die Linke.
