Just nu ser det bra ut för Socialdemokraterna i opinionen. Samtidigt ser det mörkt ut för Moderaterna. Frågan är om S orkar hela vägen fram till valet?
Den 17-20 oktober höll Moderaterna sin ”Arbetsstämma” (partikongress). Stämman skulle lägga grunden för M:s valrörelse. Men efter fyra stämmodagar framträder ett Moderatparti utan idéer, mest intresserade av att göra sin politik så lik Socialdemokraternas som möjligt. Som pricken över i:et lanserades en ny logotyp med sloganen ”Nya M – Sveriges Arbetarparti”.
Faktum är att M verkar ha hamnat i en kris. Även om stämmodeltagarnas hyllningsmeddelanden (via Twitter) till det egna partiet försökte framställa motsatsen. Opinons-siffrorna sviker. I den senaste Sifomätningen fick Moderaterna 25,0 procent – fem procentenheter lägre än valresultatet 2010 och tio procentenheter lägre än Socialdemokraterna. Det mest anmärkningsvärda är att M förlorat stöd även i storstadsregionerna – i synnerhet Stockholm – där man tidigare haft sina styrkefästen. Dessutom har partiet ekonomiska bekymmer. M har bland annat tvingats sparka anställda för att spara pengar till valfonden.
I grunden är det oförmågan att minska arbetslösheten som spökar för Reinfeldt och Borg. När Alliansen kom till makten 2006 var det med löfte om att skapa jobb. Idag har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå – i september 2013 låg den på 7,5 procent – och väntas inte sjunka nämnvärt förrän framåt 2017. Samtidigt verkar M överge det enskilt viktigaste inslaget i partiets s.k ”arbetslinje” – nämligen jobbskatteavdraget. På Arbetsstämman sa Anders Borg att något nytt jobbskatteavdrag inte blir aktuellt under hela nästa mandatperiod. Därmed är det inte mycket kvar av M:s ”arbetslinje”. Även om jobbskatteavdraget, i sig, inte inneburit att så värst många nya jobb skapats, så har det varit Reinfeldts och Borgs signum sedan valrörelsen 2006.
I och med att M slopar jobbskatteavdragen är det nästan omöjligt att urskilja vad som skiljer Moderaterna från Socialdemokraterna. Stefan Löfven har sagt att S inte tänker ta tillbaka några skattesänkningar som Alliansen gjort. Och M säger att de inte tänker göra skattesänkningar under nästa mandatperiod. Socialdemokraterna verkar lika fixerade som M vid att lägga sig så nära sina huvudmotståndare som möjligt inför valet. Tanken är att eventuellt vinna över några procentenheter marginalväljare. Socialdemokraterna verkar också befinna sig i kris. Partiet har gått från att vara ett 40-45-procentsparti till att stå och stampa kring 30-35 procent i opinionsmätningarna. Och även Löfven har haft svårt att presentera en trovärdig politik för att skapa fler jobb.
Även om krisen för S just nu inte är lika akut som under Sahlins sista månader, eller lika panikartad som under Juholt-skandalen, så har partiet långsiktigt allvarliga problem. I en undersökning som publicerades i Dagens Samhälle (22/8-2013) kartläggs hur starkt stöd S respektive M hade bland olika åldersgrupper under åren före och efter valet 2010 (2007-2009 respektive 2011-2013). Resultatet bör ge Stefan Löfven en rejäl tankeställare. Undersökningen visar nämligen att S håller på att tappa greppet om de yngre väljarna! M har gått om S som det största partiet i åldersgruppen 18-45 år. S har däremot sitt starkaste stöd bland 75-åringar och äldre. Gäller talesättet ”den som har ungdomen har framtiden” så bör varningsklockorna ringa kraftigt för Löfven.
Det största tappet i väljarstöd har skett i åldrarna 18-24 år. De unga väljarna vänder sig istället till exempelvis Miljöpartiet – eller Sverigedemokraterna. MP har alltid haft en ungdomlig profil och SD har vunnit över många unga missnöjda män som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. En bidragande faktor till att väljarna har lämnat S för partier som MP och SD (och till viss del även V) är att partiet uppvisar färre och färre skillnader mot M. MP, SD och V får tillsammans runt en fjärdedel av rösterna i opinionsmätningarna. Detta kan jämföras med valet 2010, då V-MP-SD fick 18,6 procent, och valet 2006 då de tre partierna tillsammans fick 14 procent.
Istället för att rikta in sig på att lägga sig så nära Moderaternas politik som möjligt borde Löfven utforma en politik för att vinna tillbaka de väljare som numera istället röstar på exempelvis SD. Och för att vinna över den växande grupp av väljare som inte vet vilket parti de ska rösta på. I Sifomätningen från oktober 2013 är det hela 16,5 procent av de tillfrågade som inte angett något parti som de kan tänkas rösta på. Detta ska jämföras med mätningen från oktober 2009, 11 månader innan förra valet, då endast 12,6 procent inte angav något parti. Senast det var så stor andel av väljarna som inte visste vad de skulle rösta på var under Göran Perssons sista år vid makten. Det är en varningssignal för Reinfeldt. Det borde vara en väckarklocka för Löfven. Men utvecklingen är också ett tecken på att det finns ett växande vakuum. Där kan nya politiska idéer och rörelser växa och ta form.