På sista tiden har vi tagit del av skrämmande opinionsmätningar. Både i Sverige och utomlands. Speciellt skrämmande blir mätningarna om vi förmår se dem i ett historiskt klassperspektiv. Småborgerligheten, som historiskt utgjort en kampvillig del av borgerligheten, har i samarbete med delar av medelklassen lyckats organisera aggressiva, högerextrema, politiska rörelser. Det handlar exempelvis om Fremskrittspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Gyllene Gryning i Grekland och Sverigedemokraterna här hemma.
Skrämda av omvälvande händelser, hjälpta av arbetarrörelsens alternativlöshet, har småborgerlighetens rörelser delvis lyckats rycka åt sig det politiska initiativet i en rad länder. Det som skrämt småborgerligheten, och dem närstående skikt inom medelklassen, är främst två faktorer. Dels det hotande sammanbrottet för det överstatliga EU-projektet – framdrivet av de starkaste nationerna, storbanker och Europas politiska elit. Dels den ekonomiska krisen 2008 – som inte bara slagit hårt mot arbetare inom industri och offentlig sektorn – utan även mot mindre företag och mot företag som inte förmått hävda sig i den hårdare konkurrens som den enhetliga valutan inom eurozonen inneburit. Här finns bakgrunden till framgångarna för de aggressiva, högerextrema, rasistpartierna i deras kamp bland annat mot invandrare, muslimer och arbetarpartier.
I tider av kris uppstår alltid en politisk ”reaktion” (de som vill lösa problemen genom att titta bakåt i historien). Småborgerligheten vänder sig ofta bakåt i tiden, för att hitta lösningarna på allvarliga problem i dagens samhälle.
Småborgerligheten räds globaliseringen och dess övernationella utbyte mellan länderna – på de starkare staternas, bankernas och politikernas villkor. Småborgerligheten skulle vilja vända ryggen till de (misslyckade) övernationella projekten. Detta är emellertid omöjligt. Så istället lyfter den fram begrepp som Nationen och Historien, Språket och Kulturen. Och givetvis Hudfärgen. Till detta ska också läggas Religionen. Ur denna brygd har partier som Front National i Frankrike, UKIP i Storbritannien, Gyllene Gryning i Grekland, Fremskrittspartiet i Norge och SD i Sverige hämtat en stor del av sin politiska styrka. I viss mån kan även den amerikanska Tea Party-rörelsen räknas in i denna politiska tradition. Den representerar småborgerligheten och skikt inom medelklassen som organiserar sig för att försvara sina intressen i ett USA på nedgång.
Internationalism kan spärra vägen för reaktionen
Utvecklingen är dock inte ödesbestämd. Hade arbetarrörelsen (fackföreningar och arbetarpartier) förmått föra fram internationalistiska lösningar, som gynnat folkflertalet i samband med krisen 2008 och de hårdnande motsättningarna inom EU, hade arbetarrörelsen kunnat vinna över stora grupper som idag sympatiserar med de högerextrema. Det är grupper i samhället som med all rätt räds EU-projektet – med dess ekonomiska politik som går ut på att krisen ska lösas genom att de starka nationerna och bankerna tvingar de svagare att öka sin arbetslöshet. Detta genom företagskonkurser och avbetalningar på ständigt ökade statsskulder.
Arbetarrörelsens alternativ måste bygga på internationell solidaritet. Dels i form av gränsöverskridande kollektivavtal. Fackföreningar i länder som Tyskland, Sverige och Polen måste kunna agera gemensamt för att neutralisera bemanningsföretagens låglönekonkurrens som spelar ut löntagare av olika nationalitet mot varandra. Dels i form av samordnade strejker och andra stridsåtgärder.
Ett annat internationellt inslag i arbetarrörelsens alternativ måste utgöras av en socialisering av bank- och kreditväsendet i Europa. Detta för att skapa en demokratisk grund för ett rationellt flöde av kapital mellan länderna som förhindrar nationella katastrofer, som i Grekland. Eller för att hindra att vinsterna förs över till diktaturstater utan fackföreningar, utan istället styrs dit behoven finns. Avindustrialiseringen måste stoppas, nedslitna bostadsområden måste rustas upp och investeringar måste göras i gröna industrijobb. Med ett sådant program hade arbetarrörelsen kunnat splittra borgerligheten genom att vinna över småföretagarna i kampen mot storfinansen.
Men ledarna i facket och S har inget sådant alternativ. Istället går de hand i hand med storfinansen. Därmed förvandlas de till småborgerlighetens fiender. I stället för att göra gemensam sak med arbetarrörelsen kommer småborgerligheten att vända sig emot den organiserade arbetarrörelsen. Detta genom partier som Front National, Gyllene Gryning och SD.
Arbetarledarnas svek öppnar för SD
Ledarna inom facket och den europeiska socialdemokratin har knutit sitt eget öde till EU och eurozonen. Detta utgör ett enormt svek mot de egna medlemmarna och mot väljarna. Då högerpopulistiska partier kritiserar låglönekonkurrensen har arbetarledarna bara svarat med moralkakor. Detta har gjort många konkurrensutsatta arbetare, arbetslösa och ungdomar till ett lätt byte för den nationalistiska och rasistiska propagandan. För vad har ledarna inom S och facket att sätta emot (förutom moralkakorna)? Mer av överstatligt EU-samarbete?
SD har framgångsrikt kritiserat den oreglerade arbetskraftsinvandringen och fört fram sina egna rasistiska lösningar. Hittills har Stefan Löfven och LO-ledaren Thorwaldsson blivit dem svaret skyldiga.
Vänsterns genanta misslyckande
Idag ser vi hur Sverigedemokraterna gör stora inbrytningar inom LO-grupperna. Speciellt starkt stöd har SD inom Transport och Byggnads, som utsätts för den hårdaste låglönekonkurrensen, och som länge känt sig svikna både av ledarna inom facket och socialdemokratin.
Här skulle vänstern ha kunnat fånga upp de arbetare som vänt sig bort från socialdemokratin genom att ta strid för stärkta kollektivavtal och ett gräsöverskridande fackligt arbete mot bemanningsföretagen. Men istället har V och den ”utomparlamentariska vänstern” visat sig vara totalt värdelösa för arbetarklassen. Genom en kombination av att dels förneka svenska arbetares problem med låglönekonkurrensen, och dels förneka problemen med segregation i boendet, har ”vänstern” spelat bort sin historiska roll. Sverigedemokraternas framgångar är det bästa beviset på vänsterns fiasko.
Dagens reaktionära småborgerlighet saknar dock den sociala styrkan som den hade under mellankrigstiden. Det finns ännu tid att vända utvecklingen. Även om Gyllene Gryning är ett skrämmande och starkt nazistparti kan det inte nämnas på samma dag som Mussolinis och Hitlers massrörelser.
Det är inte för sent att rycka initiativet ur händerna på partier som Sverigedemokraterna. Men då duger det inte med att förneka SD:s existens. Det gäller istället att även organisera exempelvis polacker och garantera att alla i Sverige ska kunna jobba under kollektivavtal. Slaget mot SD kommer att stå på arbetsplatser inom bygg- och transportsektorn. Offensiven mot SD, inom arbetarklassen, måste inledas snarast. För det är klasskamp det handlar om. Inte moralkakor.