Socialdemokraterna och LO har presenterat tio vallöften, eller ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”, inför 2014. Tanken är att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som utför arbete i Sverige, oberoende av arbetstagarens nationalitet, eller var arbetsgivaren har sitt huvudkontor. Genom ordningsreglerna hoppas S och LO att löntagarna ska återta tappad mark i förhållande till arbetsgivarna. Den s k Lavallagen begränsade fackets möjlighet till stridsåtgärder i syfte att pressa utländska företag att teckna svenska kollektivavtal. (se speciell artikel, sid 4). Sedan dess har arbetsgivarna stärkt sina positioner. De har kombinerat Lavallagen med den fria arbetskraftsinvandringen från EU och bemanningsföretagens rekrytering. Det är mot bakgrund av denna förskjutning i styrkeförhållandena mellan fack och arbetsgivare vi ska bedöma de tio ordningsreglerna från S och LO.
Passivitet och juridik = nederlag
Om något visar Lavallagen på att fackens miljontals medlemmar inte kan överlämna avgörande frågor till ett fåtal jurister för att själva stå i passiv väntan på en ”rättelse” – som kanske aldrig kommer. Med Lavallagen i ryggen stod inte arbetsgivarna passiva i väntan på att fackets överklagan prövades. De började omedelbart utnyttja sin seger. Via bemanningsföretag spelade man hänsynslöst ut avtalslösa utländska arbetare mot svenska som jobbade efter kollektivavtal. Resultatet har blivit arbetslöshet för alltför många inom utsatta branscher, dumpade löner, mm. Till detta ska läggas uteblivna skatter som borde ha gått gå till skola och äldreomsorg. Men än värre är att det på sikt skapas en ny praxis på arbetsmarknaden där kollektivavtal och fack ställs åt sidan. Även om facket skulle vinna en juridisk seger genom sin överklagan av Lavaldomen, så kommer den i ett läge då löntagarnas ställning redan har genomgått en dramatisk försvagning.
Fri arbetskraftsinvandring vs kollektivavtal
I utredningen ”Flytt och mer samarbete”, gjord av bl a Byggnads och Transport, intervjuas en Sam Hägglund. Han säger bl a att att ”60 procent av de anställda inom EU har tillfälliga jobb”. Och fortsätter: ”prognoser säger att om ytterligare 10-15 år kan siffran ligga på 80 procent”. Tidigare fick ett företag enbart anställa utländsk arbetskraft om det rådde brist på personal inom en viss bransch. Det formella beslutet att tillåta företag att anställa utländsk arbetskraft togs av arbetsförmedlingen. Men innan alliansen tog över hade facket ett sorts informellt veto. Detta viktiga fackliga inflytande avskaffade alliansen tillsammans med MP år 2008. Idag råder istället fri arbetskraftsinvandring inom EU – som utvidgats och omfattar 28 medlemsländer och drygt 500 miljoner invånare. Detta innebär att företagen, i samband med en konjunkturnedgång kan säga upp arbetskraft (med kollektivavtal). Då uppgången kommer kan företagen, via bemanningsföretag, anställa arbetskraft från något EU-land som arbetar till löner långt under de svenska avtalen. Detta har lett till helt förändrade styrkepositioner – som gynnar kapitalet på arbetarnas bekostnad.
Facket måste förbereda sig på strid
Arbetsmarknaden har omvandlats i rask takt. Löntagarna kan inte vänta i åratal på vad ett nyckfullt arbetsrättsligt system kommer fram till. Självklart ska juridiken utnyttjas – då detta är möjligt. Men samtidigt måste facket förbereda sig på strid. Strider har alltid stått kring löner och arbetstrygghet. Men nu handlar det även om samma fundamentala frågor som vid 1900-talets början. Har fackföreningarna över huvud taget förenings- och avtalsrätt? Eller rätten att vidta stridsåtgärder? Plötsligt måste facket bereda sig på att ta strid för samma saker som för hundra år sedan.
Det är mot denna bakgrund vi ska bedöma ”ordningsreglerna för svensk arbetsmarknad”. Det handlar inte om varje enskild formulering. Den viktigaste frågan är om S och LO verkligen är beredda att ta strid för sina vallöften.
Kommentarer är stängda.