I Nya Arbetartidningen nr 59 berättade vi hur Sverige, utan demokratisk debatt, tagit stora steg mot ett de facto medlemskap i Nato. Detta genom att Alliansregeringen och Socialdemokraterna ansökt om, och fått, medlemskap i Nato Reaction Formation (NRF).
Detta innebar att Sverige, i november 2013, genom sitt medlemskap i NRF fick delta i den största Natoövningen på sju år kallad Steadfast Jazz. Utgångspunkten för övningen, där Sverige deltog, var ett ryskt angrepp på Polen. Detta uppfattades som ”provocerande” enligt den ryska nyhetsbyrån Ria Novosti och ledde till kritik från Rysslands vice försvarsminister. Deltagandet i övningen innebär att Sverige blev det fjärde av Natos partnerländer som deltar i NRF. De övriga länderna är Finland, Ukraina och Georgien.
Det svenska deltagandet i Steadfast Jazz var begränsat till en grupp stabsofficerare. Men redan i år är det meningen att Sverige ska bidra med mark-, luft- och sjöstridskrafter till Natos snabbinsatsstyrka (NRF). Detta kan få långt gående konsekvenser. Tidigare skulle Nato enbart försvara medlemsländerna vid angrepp. Men idag gäller nya regler. Nu kan NRF sättas in på vilken plats som helst i världen. Och det är till NRF som Sverige ska bidra med stridskrafter. I ett skarpt läge är Sverige inte formellt skyldig att bistå med stridande soldater. Men sannolikheten för ett sådant beslut ökar med antalet gemensamma övningar och formella respektive informella kontakter. Sveriges deltagande i NRF ökar sannolikheten för att Sverige dras in i krigshärdar.
Inte ens Folkpartiet skulle komma på tanken att kalla Nato för ett fredsprojekt. Som vi sett, när det gäller Eurokåren, finns det inga skarpa gränser mellan denna och Nato. Dessa styrkor kompletterar snarare varandra. Vi har därför torrt på fötterna då vi säger att dagens EU definitivt inte är något fredsprojekt.