Inrikes

Vårbudget utan åtgärder mot avindustrialiseringen

Patrik Brännberg
Publicerad i
#67
Lästid 3 min

Debatten om den ekonomiska vårpropositionen, vårbudgeten, har hittills handlat om en huvudsaklig fråga – vilket av partierna är mest troget målsättningen om att statens ekonomi ska gå med överskott? Inget av de åtta riksdagspartierna har haft viljan, eller kunskapen, att diskutera det överhängande hotet mot svensk ekonomi och välfärd – avindustrialiseringen av Sverige.

Alliansregeringens vårbudget innehöll satsningar på totalt 5,9 miljarder. Regeringen vill ha fler lärare i skolan och bättre cancervård. Vid en ytlig anblick kan detta verka som en kraftfull satsning. Men budgetökningen måste jämföras med de totala utgifterna för vård och skola. Den offentliga utgifterna för vård och skola beräknas ligga på ca 490 miljarder (år 2012). Jämfört med detta motsvarar alliansregeringens satsningar på skola och vård en resursökning på 8 promille.

Socialdemokraterna, som på sin hemsida ersatt epitetet ”Arbetarepartiet” med ”Framtidspartiet”, skiljer sig inte mycket från Alliansen. Socialdemokraterna vill slopa restaurangernas momsrabatt och slopa rabatten på arbetsgivaravgifterna för unga under 26 år. Inkomsterna från dessa skattehöjningar vill S bland annat satsa på att förbättra a-kassan och sjukförsäkringen. Exakt hur höjningen av ersättningsnivåerna ska se ut är i skrivande stund oklart, eftersom S ännu inte presenterat hela sitt budgetförslag. Men skillnaden mellan S och Alliansen, räknat i hur mycket som satsas på olika reformer, verkar bli ca 22 miljarder kronor. Med tanke på att statens totala utgifter ligger på cirka 1 100 miljarder är skillnaden mellan de två huvudalternativen i svensk politik minst sagt blygsam: två ynka procent.

Att den politiska debatten om vårbudgeten nästan enbart handlat om vem som är mest trogen överskottsmålet är ett fattigdomsbevis för de svenska riksdagspartierna. Ännu mer så med tanke på att Sverige redan har en av de lägsta statsskulderna i Europa (motsvarande 41 % av BNP). Statens goda ekonomi borde göra att det finns utrymme för en diskussion om framåtsyftande satsningar exempelvis till försvar av industrijobben.

Men inget av riksdagspartierna verkar tycka att hotet från avindustrialiseringen är något att ta på allvar. Förlusten av industrijobb kan illustreras med följande siffror: Under åren 1990-2009 ökade antalet anställda i de stora svenska industriföretagen. Men den stora ökningen gällde anställda utomlands. Hemma i Sverige minskade istället antalet anställda – från 713 000 till 450 000. En minskning med hela 37 procent. Under finanskrisen har processen fortsatt. Enligt SCB minskade antalet arbetstillfällen inom kategorierna tillverkning och utvinning med 75 000 mellan åren 2008 och 2012.

Bara under år 2013 gjorde Stockholmsbörsens 75 största bolag vinster på 327 miljarder kronor (SME Direkt). Men trots de enorma vinsterna ligger investeringarna i ny och effektiv teknologi inom tillverkningsindustrin på en för låg nivå. Nya Arbetartidningen gjorde, år 2012, en jämförelse mellan åtta olika industriländer när det gäller skillnaden mellan ländernas totala sparande (dvs de överskott som skulle kunna användas till investeringar) och de genomförda investeringarna i respektive land. Slutsatsen av jämförelsen blev att Sverige var det land som exporterade mest kapital. Hade hela det svenska sparandet, under åren 2001-2010, istället investerats här hemma skulle investeringarna ha varit 40 % större under tioårsperioden!

Lägg samman det goda läget i statens finanser med de väldiga vinsterna i de stora företagen, och bilden blir tydlig: det finns resurser i Sverige för investeringar i modern teknologi och infrastruktur. Men idag sker investeringarna utomlands eller inte alls – vilket innebär avindustrialisering och arbetslöshet. Vinsterna måste användas för att rusta upp och modernisera industrin och därmed säkra jobben samt skatteinbetalningarna. För att kunna styra kapitalströmmarna krävs ett samhälleligt ägade av bank- och kreditväsende samt demokratisk kontroll över nyckelindustrierna. Så kan jobben försvaras och avindustrialiseringen stoppas.

Idag är det endast facket som besitter den tyngd som krävs för att industrin i Sverige ska ha en framtid. Men då måste facket genomgå en radikal förändring och omvandlas till en stridbar organisation. Detta kräver att socialdemokratins passiviserande dominans inom facket utmanas. På sikt är det endast på detta sätt som ett nytt, kraftfullt och socialistiskt parti kan skapas.