Vad som stod på spel i EU-valet var inte huruvida det gick bra eller dåligt för ett speciellt politiskt parti, eller ens partigrupp, inom EU-parlamentet. Efter den ekonomiska krisens brutala sparprogram i flera medlemsländer och signaler om nya överstatliga initiativ, som en bankunion, stod något mycket större på spel – nämligen hela det kapitalistiska EU-projektets legitimitet.
Valet till EU-parlamentet resulterade i ett dubbelt nederlag för det politiska etablissemanget i Europa. Till det politiska etablissemanget räknar vi (lite självsvåldigt) dels borgerlighetens direkta maktpartier, såsom kristdemokrater och liberaler. Dels de socialdemo-kratiska partier som traditionellt byggt sin styrka på fackföreningsrörelsen. Detta politiska etablissemang fick nu betala ett pris även i valet till EU-parlamentet. Många av dess partier hade redan tidigare bestraffats av väljarna i nationella val. Skälet till detta är att många väljare uppfattat dem som ansvariga för den ekonomiska och sociala kris som tog sin början 2008, och som har inneburit brutala nedskärningar, samt en hög och bestående arbetslöshet.
Lägger vi samman resultatet för kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater gick dessa partier märkbart bakåt. Från att tillsammans ha innehaft hela 72 % av mandaten i EU-parlamentet minskade dessa partier (EU-projektets ryggrad) sitt antal mandat till 62 %. Detta utgör det första nederlaget det politiska etablissemanget.
Någon kanske förvånas över att vi – då vi beskriver vad vi anser vara EU-projektets ryggrad – räknar samman kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater. Dessa grupperingar brukar ju, speciellt i valtider, framställas som varandras motståndare. Skälet till att vi beskriver dessa politiska riktningar som EU-projektets ryggrad (trots deras partipolitiska åsiktsskillnader) är att de alla så tydligt slår vakt om EU-projektets legitimitet.
För de verkliga EU-anhängarna, de som vill vidareutveckla detta överstatliga projekt, gällde det att öka deltagandet i EU-valet. I det första valet till EU-parlamentet 1979 valde 37 % att avstå från att rösta (i de medlemsländer som vid denna tid tillhörde unionen). Trots att EU:s olika institutioner sedan dess fått allt mer att säga till om, både på världsarenan och för de enskilda medlemsländerna, har antalet medborgare som deltagit i EU-valen ständigt minskat. I samband med EU-valet 2009 var det hela 57 % som avstod från att rösta. Medan EU-institutionernas beslut betyder allt mer, baseras dessa beslut alltså på allt färre människor. Denna klyfta utgör det ofta omtalade ”demokratiska underskottet”.
Därför bestod den huvudsakliga målsättningen för de politiska riktningar som vill stärka EU:s legitimitet – kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater – i att öka valdeltagandet. Helst hade de sett en kraftfull ökning av valdeltagandet. Dessa EU-projektets vakthundar har insett att det inte spelar någon roll på vilket parti medborgarna röstar. Deras huvuduppgift är att försvara, och vidareutveckla, EU-projektet. Och då innebär varje röst (blankrösterna undantagna) en ökning av EU:s legitimitet. Därför har vi fått höra från en rad ledande politiker: det viktigaste är att du röstar! (och sedan är det bra om du röstar på ”mitt” parti). Men trots denna gemensamma press, från alla EU-anhängare inom politik och media, ökade inte valdeltagandet. Misslyckandet med att öka valdeltagandet utgjorde EU-etablissemangets andra och huvudsakliga nederlag.
Det bestående resultatet av valet är att EU-projektet fortsätter att sakna legitimitet. Inga analyser av hur det gick för enskilda partier, eller partiblock, kan dölja det faktum att hela 57 % av befolkningen i EU-länderna avstod ifrån att rösta! Detta är samma miserabla resultat som i det förra EU-valet 2009.
Media har gjort sitt bästa för att avleda uppmärksamheten från detta genom mer eller mindre sensationsinriktade kommentarer om hur det gick för det ena eller andra partiet. Men återigen: den fortsatta bristen på legitimitet är det verkligt viktiga resultatet av EU-valet.
Det politiska etablissemanget har, tillsammans med media, gjort sitt allra bästa för att få medborgarna att se på valet till EU-parlamentet på samma sätt som på valen till riksdag, kommun och landsting. Detta för att förebygga en ny debatt kring EU-projektets legitimitet. Men också för att framtida initiativ mot mer av överstatlighet inte ska försvåras ytterligare.
För de grupper som strävar efter ökad överstatlighet handlar det i första hand om att slå vakt om euron. Topparna inom EU har inte släppt planerna på att skapa en framtida gemensam bankunion. De som vill gå ännu längre i överstatlig riktning önskar en likriktning av skattepolitiken. Redan idag driver många på för en större samordning av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Och för att backa upp detta: för uppbygget av Eurokåren. Detta är en militär styrka som idag uppgår till 60 000 permanenta soldater och som av många politiska tungviktare ses som början till en Europeisk armé (frågan har diskuterats i länder som Tyskland och Storbritannien men i Sverige har frågan om Eurokåren mörkats av alla riksdagspartier).
För att sammanfatta: med ett valdeltagande på endast 43 % fortsätter EU-projektet att sakna legitimitet. Om vi till misslyckandet att öka valdeltagandet även lägger tillbakagången för kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater understryks den fortsatta bristen på legitimitet än mer. Denna brist på legitimitet kommer att försvåra för de som vill att EU-projektet ska utvecklas i riktning mot mer av överstatlighet. För varje nytt steg som EU:s ledare tar, oavsett om det handlar om insatser på den världspolitiska scenen eller i form av ingripanden mot de egna medlemsländerna, så fortsätter det demokratiska underskottet att öka. Det förtjänar verkligen att betonas: Det verkliga utfallet av valet till EU-parlamentet bestod i misslyckandet från det ekonomiska, politiska och mediala etablissemanget att göra EU-projektet mer legitimt.
Detta innebär ett streck i räkningen för de som vill bygga vidare på EU som ett överstatligt projekt. Men de som i EU-projektet ser grunden till en ny stormakt (i sin längst gående form ett Europas Förenta Stater) kommer inte att låta bakslaget i EU-valet att hindra sig. De kommer att arbeta vidare i syfte att förflytta makt, från fackföreningar och nationella parlament, till EU:s olika institutioner. Men för varje steg i den riktningen kommer det demokratiska underskottet att öka ännu mer.
Kommentarer är stängda.