Vi har i tidigare nummer fört fram kravet på en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet. Det korrupta och principlösa politiska spel som nu pågår kring valet av ny ordförande för EU-kommissionen understryker behovet av en sådan folkomröstning.
EU:s etablissemanget försöker frenetiskt att skapa legitimitet för EU-projektet. En metod som de använder sig av är att försöka lura människor att se institutioner som EU-parlamentet och EU-kommissionen som lika naturliga företeelser som riksdagen, kommunerna och landstingen. Detta är ett led i att öka acceptansen för den utveckling mot ökad centralisering och överstatlighet som pågår inom EU. I ett försök att framställa EU som öppet och demokratiskt beslutade EU-parlamentet i höstas att EU-kommissionens ordförande skulle utses genom ett system med ”toppkandidater” från de olika partigrupperna i parlamentet.
Systemet drevs igenom av EU-parlamentets federalister – bakom ryggen på medborgare och folkvalda i medlemsländerna. Vid första anblicken kan det nya systemet tyckas sympatiskt, dvs att den enda EU-institution som är direktvald av EU-medborgarna ska ha sista ordet när det gäller valet av den mäktiga posten som ordförande i EU-kommissionen. Men vi kommer visa varför det inte är så, utan varför det utgör ytterligare ett försök att pressa utvecklingen vidare mot ett Europas Förenta Stater med en direktvald regering och parlament där EU-partierna härjar fritt utan kontroll från de länder där de valts. Att så är fallet redan idag visar den principlösa sörja som lett fram till att Jean-Claude Juncker från den kristdemokratiska gruppen EPP nu kommer att väljas till ny ordförande för EU-kommissionen.
EPP blev största partigrupp i EU-valet och skulle därmed anses ha vunnit posten för ”sin” kandidat – Juncker. Men Juncker är inte okontroversiell. Han är en fanatisk anhängare av ökad överstatlighet och ett Europas Förenta Stater. Juncker var även en av arkitekterna bakom det krisdrabbade eurosamarbetet. Han är en ökänd anti-demokrat som bland annat anser att diskussioner om eurozonens penningpolitik måste föras i ”hemliga mörklagda debatter” och att ”när det blir verkligt allvarligt, då måste man ljuga”. Kort sagt: Juncker står för hela den utveckling som saknar legitimitet pga det låga deltagandet i EU-valen.
Trots Junckers smutsiga historia så har de europeiska socialdemokraterna gått med på att rösta fram honom som ordförande i EU-kommissionen! Och de sålde sig billigt. Det enda politiska krav som S-gruppen ställt är extremt luddigt och handlar om att EU ska bedriva en ”mindre hård” åtstramningspolitik. De kunde ha ställt ett konkret politiskt krav som ”stoppa den militära upprustningen”. Men istället satsade man krutet på en kohandel om poster för egen del. I utbyte mot röster på Juncker så kan S-gruppens toppkandidat Martin Schulz nu få posten som talman i EU-parlamentet. Det ryktas även om att den danska S-ledaren Helle Thorning-Schmidt blivit lovad jobbet som ordförande för det Europeiska rådet… S-gruppens köpslående om positioner visar hur principlöst de europeiska socialdemokraterna agerar i EU:s institutioner.
Vetorätten avskaffad
Tidigare hade medlemsländerna kunnat lägga in sitt veto mot EU-extremisten Juncker. Men denna rättighet, som var så omhuldad av Ja-sidan inför folkomröstningen 1994, försvann med Lissabonfördraget 2009 (den s.k EU-grundlagen). Istället är vi utelämnade åt ett gäng EU-parlamentariker som är beredda att kasta alla principer överbord för att få plats vid någon av EU:s många köttgrytor. Återigen: ingen hänsyn tas till det faktum att det låga valdeltagandet i EU-valet innebär ett underkännande av allt som Juncker står för.
Spelet om toppositionerna understryker behovet av en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet. Det EU som vi ser idag skiljer sig radikalt från det EU som svenskarna med knapp majoritet sade Ja till i folkomröstningen 1994. ”Sverige fortsätter att vara en självständig stat som medlem i den Europeiska Unionen” skrev Socialdemokrater för EG/EU i sitt underlag för S-kongressens debatt och ställningstagande inför EU-folkomröstningen 1994. Socialdemokrater för EG/EU kallade EU-medlemskapet ”ett bra avtal”. De skrev också att ”det viktigaste skälet för svenskt medlemskap är att det ger oss inflytande” och att ”var EU är på väg bestämmer medlemsstaternas valda regeringar och parlament”. Men inget av detta stämmer längre.
Sedan år 2010 är det svenska EU-medlemskapet inskrivet i grundlagen, med stöd av alla partier – även av de tidigare EU-motståndarna V och MP (endast SD röstade emot). Två tredjedelar av alla lagar som stiftas i Sverige är i praktiken ”försvenskningar” av lagar som fattats i EU. Då Lissabonfördraget trädde i kraft i december 2009 skedde en väldig centralisering av makt till överstatliga institutioner som EU-kommissionen och EU-parlamentet. En rad beslut där länder tidigare hade vetorätt avgörs numera med majoritetsbeslut. Stora länder inom EU har fått större inflytande än små. Så ska det inte vara mellan självständiga och därför jämbördiga stater! Lissabonfördraget innebar dessutom att EU fick en gemensam utrikes- och försvarspolitik. EU gavs också beslutanderätt i en rad nya frågor – som socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, hälsoskydd, transporter och energi – där medlemsstaterna själva tidigare beslutat. Sveriges självtändighet begränsas mer och mer av EU:s ökande överstatlighet.
Ett nytt EU – en ny folkomröstning
Jämför denna utveckling med formuleringarna om ”ett bra avtal” som Socialdemokrater för EG/EU gick fram med inför folkomröstningen 1994. Det EU som existerar idag är helt väsensskilt från det EU som fanns 1994. I och med Lissabonfördraget går det inte längre att hävda att ”Sverige fortsätter att vara en självständig stat som medlem i den Europeiska Unionen”. Sverige är på väg att bli en provins i det nya Romarriket EU – med minimalt inflytande. Det enda rätta är därför att medborgarna får ta ställning till detta nya EU i en ny folkomröstning – för eller emot medlemskap.