Idag är det onsdagen den 17 juli. Fyra oskyldiga barn som spelade fotboll på stranden dödades. Men dom var inte de enda oskyldiga som dödades. Totalt dog 27 personer bara idag.
Nyheterna flödade fram under eftermiddagen likt ett löpande band som är så snabbt att de anställda inte hinner med. På radion kunde man höra journalister från varje del av Gaza och det kändes som att de stod på kö för att informera oss om ett nytt mål som bombats eller ett nytt liv som avslutats. Programledarens jobb var att få ordning på kön av reportrar, som var och en hade en historia att berätta om ytterligare en familj som hade förpassats från jordelivet. Och varje journalist inledde sin historia med att ljudet av krevader bröt in i radiosändningen. Så bryter programledaren in för att ge ordet till nästa journalist. Det finns så många tragedier att berätta att ingen enskild historia når sitt slut.
Berättelsen om de fyra barnen som bombats ihjäl på stranden dominerade programmet. Gång på gång återvände programledaren till historien för att höra om någon hade några nya fakta om det inträffade. På grund av att elektriciteten var avslagen hemma hos mig vid detta tillfälle kunde jag inte själv se TV-bilderna. Jag fick lita på radion för att få veta vad som hände. Men när jag såg bilderna av de fyra pojkarnas kroppar förstod jag varför programledaren återkom till deras död gång på gång. Ahmed, Mohammed, Zakareya, and Ismael hette de fyra barn som jag talar om. Den äldste av de fyra var tretton år. Dom trodde troligen att närvaron av internationella journalister på hotellet i närheten skulle skydda dem och ge dem en stund där de kunde leka i säkerhet.
Jag förstod att de fyra barnen hade mördats när de försökte fly och jag kunde inte sluta tänka på händelsen. Förmodligen tyckte mördaren att det var ett oförlåtligt brott att spela fotboll på stranden – ett brott som ska straffas med döden. De andra historierna, om de andra som dog idag, var säkert lika smärtsamma. Men vad som hände med de fyra barnen på stranden blev mer uppmärksammad än andra.
Jag var för chockad och deprimerad för att stanna hemma. Jag bestämde mig för att gå ut och promenera trots att det kan vara farligt på kvällen i Gaza. Efter en stund hittade jag ett kafé som var halvöppet. Ljuset från fönstren och den halvöppna dörren gav en känsla av att kaféinnehavaren sa: ”Vi kanske har öppet… eller så har vi stängt.”
Jag hörde ljudet av en påslagen TV med ett program som alla tittar på under kriget. Så jag beslutade att ta en kopp te där. TV-programmet sänds på en lokal palestinsk kanal och handlar om vad som sagts i israelisk media under dagen. Programledaren talar hebreiska och han översatte vad som sades på i den politiska analysen på israeliska TV2. Det första inslaget handlade om israeliska barn under kriget. Det visade vad de ansåg vara lidande: förskolorna hade ställt in alla utomhusaktiviteter och barnen hade tråkigt eftersom att de tvingades stanna inomhus. Var och en kan säkert föreställa sig hur människorna på kaféet buade och ropade. Alla gjorde direkt jämförelsen med barnen som dödades på Gaza. Ett annat inslag handlade om hur den israeliska ekonomin förlorar på att kriget fortsätter. Men inte ett enda inslag handlade om de massakrer som utförs av den israeliska flottan och flygvapnet.
Efter programmet började nyheterna. Nyhetsuppläsaren berättade att Hamas hade tackat nej till Egyptens förslag till vapenvila. Förvånande nog fick nyheten kafébesökarna att applådera kraftigt. Det verkade som om en majoritet av invånarna på Gaza var emot vapenvilan. Alla i kaféet diskuterade med varandra och en av meningarna som jag hörde var: ”Vapenvilan kanske stoppar det akuta dödandet – men den kommer inte att stoppa blockadens långsamma dödande.”
Efter att ha bott i Gaza i ett år, och efter att ha förhindrats att resa härifrån, har jag insett att blockaden mot Gaza har gjort att livet för befolkningen här har blivit lika med en långsam död. Det gör att många, trots alla dödsoffer, inte är beredda att acceptera något annat än ett slut på den långsamma död som blockaden innebär.